lördag 29 december 2012

Fashion Moda, Bronx (1985)

Fashion Moda i Bronx var en viktig plats i 1980-talets street art och graffitimåleri, ett konstgalleri och kulturcenter där flera konstnärer och konstriktningar möttes.  

Nu har MoCA (Museum of Contemporary Art) i LA släppt en kort film av Henry Chalfant (Subway Art och Stylewars) från 1985. "All City" var en pilot till en tänkt TV-serie om hiphop av och för ungdomar och den innehåller unikt material från Fashion Moda och från Coney Island Boardwalk där vi får lära oss skillnaden mellan popping och electric boogie. 

Det blir mode, konst, dans och musik av och med bland andra Spank TC5, James TOP, Butch2, Dondi, Brim, Shame125 och Mare 139. Dessutom syns några klipp från Graffiti Hall of Fame. Enjoy!


torsdag 27 december 2012

Disey, Farsta gymnasium, 1987

Inspirerad av boken om Graffiti Hall of Fame i New York och dess berättelser om hur ungdomar från hela staden söker sig en skolgård för att se på "full-color burners" så har jag rotat fram en av mina egna bilder från Farsta gymnasium. 1980-talet åkte mina vänner och jag ofta dit för att se målningar såsom denna av Disey. 


Farsta gymnasium är nog det närmaste Graffiti Hall of Fame vi haft i Stockholm – ett ställe där endast erkänt skickliga graffare fick plats och där målningarna då och då byttes ut mot nya. Om det är någon av bloggens läsare som vet mer om hur det var organiserat, och har fler bilder får den gärna höra av sig.

Några fler, äldre, bilder från Farsta gymnasium finns på denna blogg.

tisdag 25 december 2012

Sigtunaväggen blir kvar

Både här på bloggen i boken "Noll tolerans" har jag skrivit om Sigtunas öppna, och omdebatterade, graffitigg. Protesterna mot väggen har följt nolltoleransens två huvudargument mot laglig graffiti:

För det första har man hävdat att det finns en ”spridningseffekt”: det vill säga att laglig graffiti leder till ökad olaglig. Det har dock inte hänt i Sigtuna, tvärtom tycks den olagliga graffitin ha minskat. (Lite så som den repressiva toleransens förespråkare menade på under 1980-talet).

För det andra har man hävdat att lagliga graffitiväggar försvårar polisens förebyggande arbete: att de som planerar att begå brott kommer att kunna skylla på att man ska måla lagligt. Detta borde vara ett icke-argument eftersom det i praktiken är ett argument för en omvänd bevisbörda. I Sverige såväl som andra demokratiska rättsstater är det polis och åklagare som har bevisbördan, och inte den medborgare som är misstänkt för brott. Kort sagt: den enskilda individen ska inte behöva bevisa sin oskuld – det är polisen som ska bevisa att ett brott har begåtts.

Argumenten för väggen har varit mer skiftande. Bland annat att den är populär och eftertraktad, och att konstintresset har ökat bland kommunens ungdomar. Kanske skulle man till argumenten också kunna lägga till alla de bilder som skapas utan att det kostar kommunen en krona. Det vill säga att betrakta väggen som en tillgång för såväl brukare (konstnärerna) som betraktare (publiken).

I förra veckan rapporterade i varje fall lokaltidningen Sigtunabygden att Sigtunaväggen blir kvar, och Gouge och Skil passade på att använda den för att skicka en julhälsning. Vi syns i Sigtuna 2013.

En julhälsning på Sigtunaväggen av Gouge och Skil

lördag 22 december 2012

Lästips: Graffiti Hall of Fame, NYC


Ett kort julklappstips i sista minuten:  

I nolltoleransbloggens serie om laglig graffiti skrev jag i höstas om det legendariska Graffiti Hall of Fame i New York. Även om det förlorat i betydelse de senaste åren så är Hall of Fame sannolikt det äldsta fortfarande existerande graffitiprojektet i världen. 

Nu har det tyska förlaget From Here To Fame släppt en rikt illustrerad bok om projektet, platsen och dess historia. Läsvärd för alla som är intresserade av den lagliga graffitins möjligheter, eller bara av graffiti eller New York generellt. I Stockholm finns boken bland annat på Söderbokhandeln och Highlights.


Mer information om boken hittar du här.

fredag 21 december 2012

1980-talets graffitidebatt, del 4: repressiv tolerans

Inledningsvis förhåller sig nolltoleransen mot klotter till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm. Den går att förstå som ett fält där olika debattörer intog fyra olika grundpositioner. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om den repressiva toleransen. 

Förenklat så går repressiv tolerans ut på att bekämpa olaglig graffiti med laglig graffiti. Förespråkarna menar att myndigheter och offentliga företag borde arbeta med att kanalisera graffitimålarnas energi in i olika samhällsprojekt. På så sätt tänker man sig att minska motsättningen mellan ungdomar och vuxenvärlden, och därmed det olagliga målandet.

I sin målsättning skiljer det alltså ganska lite mellan stoppa sabbet och den repressiva toleransen. Inom båda positionerna ser man främst graffiti som ett problem som man måste komma till bukt med. Och ytligt sett kan skillnaden främst tyckas handla om vilken metod man tror är mest effektiv.

Men det går också att skönja en ideologisk skiljelinje. Där aktörer inom stoppa sabbet ofta betonar fastighetsägarens rätt att kontrollera sin egendom tycks den repressiva toleransen ofta värna unga medborgare. För det första uttrycker man oro för och omsorg om ungdomar som man menar utsätter sig för fara fysiskt och ekonomiskt när de målar graffiti. Dessutom vänder man sig mot krav på hårdare tag (t. ex. utvidgade rättigheter för polisen att kroppsvisitera ungdomar) utifrån ett integritets- och människorättsperspektiv.

Det mest radikala exemplet på repressiv tolerans är sannolikt den folkpartistiske landstingspolitikern Michael Odevalls motion ”Legalisera klottret”, som väckte uppmärksamhet våren 1987. Han ville göra möjligt för ungdomar att ”fritt under ordnade former” få måla på tunnelbanan, och menade att det på "det här sättet blir det inte lika spännande att retas med vuxensamhället samtidigt som de kreativa egenskaperna hos de unga kan kanaliseras till något positivt".

Expressen 1987-03-11
Repressiv tolerans var en ganska vanlig position i debatten, men fick inte något större genomslag rent praktiskt. Odells förslag blev till exempel aldrig verklighet. Det mest konkreta uttrycket för repressiv tolerans under 1980-talet var sannolikt Kungsholmens graffitiskola, som 1989 drevs av Stockholms stad tillsammans med flera graffitimålare. Under hösten besökte dåvarande ungdomsminister Margot Wallström skolan och delade ut medaljer "för att uppmuntra graffitiskolan och ett tjugotal f d klottrare med konstnärsdrömmar".

DN 1989-10-20
Intressant nog rapporterade SL samma höst att klottret i tunnelbanan minskat för första gången på flera år. Men denna minskning kopplas inte till graffitiskolan. Istället menar SL att det är informationskampanjerna mot klottret som tillsammans med snabbare sanering som nu börjat ge resultat.  

Kungsholmens graffitiskola är bara ett av flera exempel på att en satsning på repressiv tolerans sammanfaller med statistik som visar på minskad olaglig graffiti, vilket tyder på att detta skulle kunna vara en förhållandevis effektiv "klotterförebyggande åtgärd". Ändå är den repressiva toleransen sannolikt den position som förlorat mest mark i debatten under åren med nolltolerans (cirka 1994-2010). 

DN 1989-11-08
Under det senaste året alltmer ifrågasatta nolltolerans-politik så tycker jag mig skönja att den repressiva toleransen vädrat morgonluft. Det är nog ingen slump. Nolltolerans och repressiv tolerans är – trots den likartade målsättningen – diametralt motsatta varandra i synen på hur graffitifrågan ska hanteras. Och det är inget tvivel om att de tidiga nolltoleransförespråkarna såg den repressiva toleransen som sin främsta motståndare (även om man lånade en del av sin retorik – att uttrycka omsorg om ungdomar från just detta håll).

I nästa del skriver jag om purismen som i sin målsättning skiljer sig från både den repressiva toleransen och stoppa sabbet (och därmed nolltoleransen) men trots detta landar mycket nära den sistnämnda i sin syn på laglig graffiti och repressiv tolerans.

söndag 16 december 2012

Noll tolerans, snart på ett bibliotek nära dig...

I "Noll tolerans" konstaterade jag att Stockholms bibliotek har under hela nolltoleransen varit något av en frizon, vilket gjort att de kunnat behandla graffiti på ett sätt som ingen konsthall har haft möjlighet att göra. Jag menade att detta sannolikt berodde på att boken som medium intar en särställning i vår kultur – att det är politiskt betydligt mer känsligt att lägga sig i böckers och biblioteks innehåll än konstutställningars (något som inte minst bekräftats under höstens debatter om Tintin i Kongo m.m.).

Jag konstaterade förhoppningsfullt att "Stockholms kommunala bibliotek nästan 100 olika titlar som berör graffiti, och förhoppningsvis kommer även denna bok att gå att låna där." Och visst blev det så. Boken går att låna på flera av Stockholms bibliotek.

Men i förra månaden blev "Noll Tolerans - kampen mot graffiti" en av 124 titlar som beviljades statligt distributionsstöd. Det är ett stöd som delas för "att den enskilde medborgaren ska få tillgång till en bred och kvalitativt värdefull bokutgivning på biblioteken". I praktiken innebär det att alla landets folkbibliotek får ett exemplar av boken.



Bland de böcker som denna gång fått stödet så ingår Zygmund Baumans "Collateral damage. Social orättvisa i en global tidsålder", Katerine Kielos "Det enda könet" och Lina Wolffs "Bret Easton Ellis och de andra hundarna". Läsvärda böcker som alltså snart finns på ett bibliotek nära dig...

tisdag 11 december 2012

1980-talets graffitidebatt, del 3: intellektualism

Innan Nolltoleransen slog igenom gick graffitidebatten att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta grundläggande synsätt: ett fenomenorienterat respektive ett problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag detta fält. Denna gång handlar det om ett av två fenomenorienterade synsätt: intellektualism.

Inom intellektualistiska (eller den intellektuellt prövande) delen av fältet så menar man att graffiti är uttryck för olika samhällsfenomen och den säger något intressant om samtiden, samhället och/eller kulturen. Den är sannolikt den udda fågeln i sammanhanget, men debattörerna (som är ofta konstnärer, författare och kulturskribenter) besitter samtidigt ett kulturellt kapital som de andra saknar. Ren innehållsligt sett så är den mycket bred och spretig.

Journalisten och författaren Kerstin Vinterhed menade till exempel att tunnelbanegraffitin blottat en generationskonflikt och att klottret mer än något annat  ”lyckats utlösa en gemensam, kraftfull vuxen reaktion av det gamla hederliga slaget, en reaktion som inte går att ta miste på i sin auktoritära myndighet”. (DN 1987-12-19)


Det kanske mest slående exemplet är änkonstnären Carl Johan De Geer kritik av SL:s kampanj ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?”.

De Geer menar
i artikel på Aftonbladets kultursida att reklamen i tunnelbanan innebär ett mental nedskräpande och att SL:s kampanj handlar om att sila mygg och svälja kameler. I själva verket kan klottret i tunnelbanan fungera som en motkraft mot reklamens "påflugna språk och falska intimitet" menar han (i en hållning som i dagens mediaklimat förmodligen skulle uppfattas som närmast extremistisk): "Dessa lurendrejerier kan vi nu få hjälp mot, av det nya klottret, med de nya breda pennorna! När det är som bäst bildar det ett mönster över hela de lackerade väggytorna, organiskt som barkens fåror på träden eller små vågors spel över en stilla vattenyta. Vilken harmoni, och vilken hjälp att flytta blicken från de skrikiga reklamplakaten!"


Carl Johan De Geer, ”Underjordens väktare”, Aftonbladet, 1987-05-30

Carl Johan de Geer tar också kampanjens retoriska fråga på allvar alltså varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma –  och påpekar att ”...det ena utesluter på inget sätt det andra […] det fullklottrade rummet är helt enkelt mysigt! Klottra på då bara, både hemma och borta, blir då budskapet.”



måndag 10 december 2012

Justering av Stockholms klotterpolicy?

Efter att ha läst "Noll Tolerans" skrev Miljöpartisten Mats Berglund en motion om att Stockholms stad skulle inta "en mer positiv attityd till gatukonst och graffiti"

Kulturnämnden har i sitt remissvar till motionen i flera hänseenden ställt sig kritisk till stadens klotterpolicy. Vid trafiknämndens senaste möte blev det däremot ett försvar av rådande ordning. 

Till Stockholms Fria Tidning uttrycker Berglund besvikelse över det tjänstemannautlåtande från trafikkontoret som utgjorde grunden för nämndens svar:
"Jag tycker de är fega. De svarar inte alls på motionen, utan rabblar om tekniska detaljer om klottersanering".
 

Även om jag håller med om att det är ett rätt märkligt och slingrande svar så går det faktiskt att tolka som en försiktig reträtt. Trafikkontorets tidigare retorik om graffiti som ett socialt problem är försvunnen och man nämner inte med ett ord den omstridda paragraf 9. Det är den paragraf som statuerar att staden inte ska medverka till ”verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti” och som fått kritik från flera delar av det politiska spektret. Intrycket är att trafikkontoret nu tolkar policyn till så att de ska agera teknisk förvaltare och inte längre kräva inflytande över kulturella och sociala projekt.

Någon total revidering i linje med Berglunds motion lär det knappast bli, inte under rådande politiska förhållanden. Men svaren öppnar ändå för en viss justering av policyn när motionen väl når kommunfullmäktige.

söndag 2 december 2012

Klappat och klart från Verbal förlag

A short break with a word from our sponsor:
Just nu kör Verbal förlag julerbjudande. Om du beställe"Noll tolerans" innan 14 december så får du boken direkt hem i brevlådan – signerad, inslagen och klar att ge bort.

Läs mer om erbjudandet direkt hos Verbal förlag

 

fredag 30 november 2012

1980-talets graffitidebatt, del 2: Stoppa sabbet


Inledningsvis förhåller sig Nolltoleransen till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm, en går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta sätt att se på graffiti: en fenomenorienterat respektive problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om Stoppa sabbet. 
 
Den dominerande positionen graffitidebatten under 1980-talets andra halva går att sammanfatta med två ord: "Stoppa sabbet". Det är en position som förekommer såväl inom reklamkampanjer, på debattplats och inom nyhetsjournalistiken. De främsta aktörerna är polisen och SL.
 
Inom Stoppa sabbet används nästan uteslutande ordet klotter för att beskriva graffiti ett allvarligt och dyrt problem som man menar förfular staden. Samtidigt uppfattas klotter som en del av ett större problem – skadegörelse och vandalisering.


Den centrala frågeställningen är: hur ska vi få stopp på förstörelsen? Lösningen stavas polisiära insatser, informationskampanjer och skärpt lagstiftning. Bortsett från ett uppenbart motstånd mot olaglig graffiti finns ofta ett indirekt motstånd även mot laglig graffiti, kanske främst för att det framstår som helt otänkbart att någon skulle vilja se mer klotter.

Stoppa sabbet är förmodligen tydligast i kampanjbudskap som ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?” och
"klottrare som åker fast gör en dyr tavla" från 1987:



Det här var innan reklamteve så filmen visades bland annat på monitorer i tunnelbanan samt på Clocks hamburgerrestauranger. (Om det är någon som minns andra mediekanaler så får den gärna höra av sig).

Stoppa sabbet var som sagt ett dominerande, men långt ifrån ett oomtvistat synsätt. I nästa del skriver jag om konstnären Carl Johan De Geers kritik av SL:s kampanjer.
 

torsdag 29 november 2012

Kungsbacka backar om nolltolerans

Tidigare i år övervägde Kungsbacka kommun att införa nolltolerans mot klotter. Det innebar bland annat att stadens kulturhus med kort varsel tvingades stoppa en planerad graffitiföreläsning med debattören och förläggaren Tobias Barenthin Lindblad.

"Jag tycker att graffiti kan vara väldigt fint och att det är konst. Men om kommunen har en ny policy på gång så kan vi inte ha en sådan aktivitet. Det kan trigga igång klottrarna", sade Lena Reimertz-Thelén (M), politiskt ansvarig för beslutet. Agerandet vållade stor debatt, och efter ett par dagar ändrade sig kommunen. Barenthin Lindblad var åter välkommen till Kungsbacka.

Nu har kommunen kommit fram till att man inte ska införa nolltolerans, utan att låta "varje nämnd själv får avgöra sitt förhållningssätt till graffiti". Det kommer förhoppningsvis att innebära att kommunens tjänstemän nu kan känna sig trygga och arbeta med frågor om graffiti utifrån sina respektive kompetenser, istället för att vara underställda ett helt dominerande klotterbekämpningsperspektiv.


Om Kungsbackas nolltolerans i Rapport (2012-02-16)

söndag 18 november 2012

Stockholmsmoderaternas protest mot laglig graffiti

"Enligt vår mening är inte klotter ett konstnärligt uttryck utan ren skadegörelse."
Ulla Hamilton (M), Miljö- och trafikborgarråd Stockholm, m fl moderata politiker om laglig graffiti 

 
Jag har blivit uppmärksammad på att
moderaternas öppna protestbrev mot Sigtunas lagliga graffitivägg försvunnit från webben. Brevet som är undertecknat av en rad av länets ledande moderater skickades till Sigtuna kommunstyrelse i maj 2009 och har tidigare funnits tillgängligt på flera moderata bloggar. Eftersom brevet är ett viktigt dokument i nolltoleransens historia (och en offentlig handling) så återpublicerar jag det nedan. 


Stå på vår sida i kampen mot klotter!


Öppet brev till kommunstyrelsens ordförande i Sigtuna kommun:


Den så kallade ”lagliga klotterväggen” i Sigtuna kommun är inte bara en kommunal angelägenhet. Den saboterar framgångsrika insatser mot klotter och skadegörelse i hela Stockholms län och kostar därmed sina grannkommuner och landstinget miljonbelopp varje år.

Många aktörer inom Stockholms län arbetar idag offensivt med att bekämpa klotter. Enligt vår mening är inte klotter ett konstnärligt uttryck utan ren skadegörelse. Människor känner oro och otrygghet att vistas i klottrade miljöer, stora summor måste avsättas för sanering, och utövarna, dvs storklottrarna, har i många fall en tydlig kriminell koppling.

Genom Samverkansgruppen mot klotter samarbetar Stockholms Stad samt en lång rad kommuner i länet nära samman med SL, Polis, Banverket, Vägverket, Fortum Distribution AB och andra anläggningsägare för att stävja och motverka den skadegörelse klotter innebär.

Samarbetet har varit framgångsrikt. Gemensamma rutiner för anmälan och lagföring av klottrare har utarbetats. Polismyndigheten i Stockholm har som ett resultat av detta arbete skapat en klotterkommission, som arbetar länsövergripande med klotterfrågan. Polismyndigheten i Stockholms City har startat en projektgrupp som arbetar enbart med klotterfrågan sedan hösten 2008.

Klotter är otroligt kostsamt för samhället. Storstockholms Lokaltrafik (SL), Stockholms Stad och Sigtuna stad lägger varje år ned stora resurser på att bekämpa klottret. Under 2008 sanerade SL och Stockholms Stad och Sigtuna stad för över 200 miljoner kronor.

För oss som anläggningsägare och för polisen är det ett stort problem med närhet till lagliga väggar i länet. Polisen har idag möjlighet att förverka klotterutrustning när man visiterar misstänkta klottrare.

Närheten till Sigtuna kommuns lagliga vägg omöjliggör polisens preventiva arbete. Klottraren behöver endast uppge sig vara på väg till den lagliga väggen i Märsta. Polisen står då handfallen och kan inte utföra sitt tidigare så framgångsrika preventionsarbete. Enligt polisens uppgifter görs det mer än 200 sådana beslag varje månad. Räkna med att en burk räcker till någon kvadratmeter så blir effekten påtaglig!

Det viktigaste är enhetligheten, att samma policy gäller i hela Stockholms Län. Att lagliga incitament som denna försvårar polisens brottsförebyggande del är klart. Att klottret dessutom skulle minska med tillåtna platser för klotter/graffiti tyder ingen känd forskning på.

Vi vädjar mot bakgrund av detta till Er att ompröva beslutet att införa en legal klottervägg!

Ulla Hamilton (M), Miljö- och trafikborgarråd Stockholm
Christer G Wennerholm (M), Trafiklandstingsråd Stockholm
Torbjörn Rosdahl (M), Kommunstyrelsens ordf. Sollentuna
Henrik Kelfve (m), Oppositionsråd Sigtuna
Jan Holmberg (M), Kommunstyrelsens ordf. Upplands Väsby
Lars-Erik Salminen (M), Kommunstyrelsens ordf. Solna
Paul Lindquist (M), Kommunstyrelsens ordf. Lidingö
Lennart Kalderén (M), Kommunstyrelsens ordf. Salems
Carl Grufman (M), Oppositionsråd Sundbyberg
Eva Lennström, Kommunstyrelsens ordf. Järfälla
Leif Gripestam (M), Kommunstyrelsens ordf. i Täby
Berit Assarsson (M), Kommunstyrelsens ordf. i Tyresö
Gilbert de Wendel, Kommunstyrelsens ordf. Haninge
Erik Langby (M), Kommunstyrelsens ordf. Nacka
Kjell Jansson (M), Kommunstyrelsens ordf. Norrtälje
Marita Lärnestad (M), Oppositionsråd Södertälje
Effe Östman (M), Andre vice ordf kommunfullmäktige Nykvarn
Peter Carpelan (M), Kommunstyrelsens ordf. Ekerö
Jelena Drenjanin (M), Kommunalråd Huddinge
Per Mosseby (M), Kommunstyrelsens ordf. Vaxholm


Brevet har tidigare funnits på bland annat www.kelfve.se/ (publicerat fredagen den 29 maj, 2009 kl 11:33).
Ett pressmeddelande om brevet finns fortfarande tillgängligt på moderaternas egen hemsida:
http://moderaterna.net/blog/2009/05/28/ulla-hamilton19-m-sigtunas-klottervagg-saboterar-for-hela-lanet/

Laglig graffiti så funkar det, del 5: Selektiv skepsis i Sigtuna

När Sigtuna kommun för några år sedan öppnade en laglig graffitivägg i Märsta så protesterade en rad av länets ledande moderater. De krävde att kommunen skulle stoppa projektet eftersom de menade att väggen "saboterar framgångsrika insatser mot klotter och skadegörelse i hela Stockholms län och kostar därmed sina grannkommuner och landstinget miljonbelopp varje år".

Sigtuna kommun vek sig inte och svarade att man ville ge väggen en chans. Bygglovet för väggen har dock varit tillfälligt och med jämna mellanrum har debatten blossat upp på nytt.

Lokaltidningen Sigtunabygden rapporterar nu att kommunens kultur- och fritidsförvaltning är så nöjd med projektet att man ansökt om permanent bygglov. Man pekar bland annat på att att konstintresset har ökat bland ungdomarna i kommunen. Men också på att det olagliga målandet faktiskt minskat i motsats till vad kritikerna påstod när projektet inleddes.

 Målning i Märsta vi festivalen Feel the Streets i tidigare i år.

Moderaterna tycks dock vara fortsatt skeptiska. Felipe Sanhueza, moderat ledamot i Sigtuna kommun skriver på sin blogg att graffitiväggen inte ska vara kvar: "Jag lägger inga personliga värderingar i själva förekomsten av att måla graffiti. Däremot ställer jag mig emot att en kommun skall agera medlare för denna sort av aktivitet, oavsett om det leder till dåliga beteenden eller ej."

Även närpolisen uttrycker tveksamhet inför att väggen skulle bli permanent: "…klottret [har] gått ner radikalt i vår kommun och hela länet. Många hävdar att det är tack vare graffitiväggen men det tror jag är en lite för enkel lösning egentligen."

I grund och botten håller jag med Märstas närpolis om att ett direkt samband innebär en förenkling. Förhållandet mellan olaglig och laglig graffiti är komplext. Och det framstår som lika huvudlöst att påstå att en enstaka laglig graffitivägg skulle leda till en drastisk minskning av olagligt målande som att den skulle kosta "grannkommuner och landstinget miljonbelopp". Att att ange en enstaka faktor som orsak till en statistisk förändring är alltid tveksamt, oavsett om det gäller graffiti eller andra komplexa samhällsfenomen.

Problemet är denna medvetenhet om att samtidighet inte självklart innebär ett kausalt samband (orsak/verkan) sällan finns i argumentationen mot lagliga väggar. Och jag betvivlar tyvärr att Märsta närpolis även sett en ökning av klottret med samma sorts problematiserande blick.

Den nolltoleranspolitik som dominerat Stockholms län de senaste två decennierna tycks nämligen ha lett till vad man brukar kalla selektiv skepsis – inom såväl polisen som många andra myndigheter. I praktiken innebär detta att uppgifter som talar för lagliga graffitiväggar bemöts med misstänksamhet (särskilt de som pekar på att laglig graffiti lett till minskad olaglig) och att alla uppgifter som talar mot lagliga graffitiväggar accepteras relativt okritiskt. 

Innan denna struktur bryts så är det svårt att se hur graffitifrågan ska kunna utvecklas vare sig som intellektuell debatt eller i den praktiska politiken.

torsdag 15 november 2012

Om ordet nolltolerans...

...apropå dess nya aktualitet i samhällsdebatten.

I början av året skrev jag ett inlägg om lanseringen av själva ordet nolltolerans i 1990-talets Sverige. Texten handlade om det till synes märkliga att ett sedan länge etablerat och vanligtvis positivt laddat ord – tolerans – genom prefixet "noll-" kunnat få ett helt nybildat motsatsord – nolltolerans – som också det tycks vara positivt laddat.

I Retrievers arkiv över svensk presstext återfinns ordet nolltolerans första gången 1996. I början handlar artiklarna i arkivet främst om beskrivningar av New York-polisens arbetsmetod "Zero Tolerance" och hur detta eventuellt skulle kunna tillämpas i Sverige.

Artiklarna beskriver hur nolltolerans handlar om att rikta in sig på att ingripa mot synliga småbrott, förseelser och ordningsstörningar för att på så sätt höja känslan av social kontroll; om att prioritera ingripanden mot felparkerade bilar, hundägare som inte plockar upp efter sin hund, alkoholförtäring på offentlig plats och graffiti i tunnelbanan.

Ordet kommer alltså in i det svenska språket som en del av en kriminalpolitisk retorik (den kriminologiska hypotesen bakom zero tolerance hade det retoriskt mindre välklingande namnet "Broken Windows Theory"). Men snabbt tycks det utvecklas två olika användningar av ordet: en specifik som behåller referensen till
Zero Tolerance och en allmän som helt lämnar den kriminalpolitiska sfären.

Den specifika betydelsen innebär både en reducering och expandering av innebörden. Det breda grepp som var kännetecknande för New York-polisens metod faller bort och det istället gäller enskilda frågor: nolltolerans mot mobbing,
nolltolerans mot nedskräpning, nolltolerans mot droger, nolltolerans mot våld. Och så förstås nolltolerans mot klotter och graffiti. Däremot expanderar betydelsen bortom det rent polisiära arbetet och in i olika typer av policydokument i kommuner och olika organisationer, där den öppnar för användningar som inte främst berör lagstiftning. På detta sätt är Stockholms stads nolltoleranspolicy mot klotter både typisk och det kanske mest exceptionella exemplet.

Den mer allmänna användningen av ordet har expanderat till den grad att den knappast längre har någon specifik innebörd – bortsett från att framstå som kraftfullt
. Redan 1998 tycks DN:s litteraturkritiker Åsa Beckman iaktta denna kombination av innehållslöshet och signalvärde när hon konstaterar att nolltolerans "...är ett praktiskt ord som signalerar pondus i lägen när man kanske inte alls har det. Bestämt och kort. Nolltolerans. Smack."  


Att visa pondus och handlingskraft utan att behöva ta konkret ansvar. Inte konstigt alltså det finns alltifrån bantningsdieter med nolltolerans mot kalorier till landstingspolitiker med nolltolerans mot vårdköer. Och nu ett parti med tydligt främlingsfientlig agenda och rötter i 1980-talets nynazistiska rörelse som har infört "nolltolerans mot rasism".

Osignerat gatukonstverk: "Nolltolerans mot nolltolerans"

onsdag 14 november 2012

1980-talets graffitidebatt, del 1: Fältet

I "Noll tolerans" sammanfattar jag 1980-talets graffitidebatt som jag menar går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta tt att se på graffiti: en fenomenorienterad respektive problemorienterad förståelse

Dessutom rymde dessa två synsätt ytterligare två delvis motsatta förhållningssätt så att man kan tala om fyra ”delfält”: Stoppa sabbet, Repressiv tolerans, purism samt en intellektuellt prövande hållning (som jag av utrymmesskäl i bilden nedan lite svepande sammanfattar som intellektualism). Jag har fått lite frågor kring detta och har därför försökt göra en schematisk bild över hur debatten kan förstås:



 















Inom den problemorienterade förståelsen av graffiti finns tydliga skillnader mellan de debattörer som vill ha hårdare tag (stoppa sabbet), och de som istället vill bekämpa problemet med ”mjuka” åtgärder (Repressiv tolerans). Eftersom man inom båda dessa fält främst uppfattar graffiti som ett problem så framförs ofta konkreta åtgärder och lösningar.

Den fenomenorienterade förståelsen utesluter inte att man uppfattar problematiska sidor av graffiti, men den har generellt en mer komplex förståelse av
graffiti, och man väger olika aspekter mot varandra. 

Den fenomenorienterade är också på alla sätt betydligt mer spretig än den problemorienterade men rymmer även den en motsättning, som går mellan en intellektuellt prövande hållning och en position jag väljer att kalla för purist där graffiti uppfattas som en ungdomskultur som i möjligaste mån bör lämnas i fred (purism eftersom man uppfattar graffiti som ett oförfalskat och äkta uttryck).
 

Jag har i denna del av undersökningen utgått från de artiklar som funnits förtecknade i Staffan Jacobsons avhandling "Den spraymålade bilden" (1997) och Mattias Ekmans uppsats "Klottrare organiserade som mc-gäng" och kommer framöver ge konkreta exempel på dessa hållningar. Den som är intresserad kan också läsa sidorna 64-70 i boken.

måndag 20 augusti 2012

Laglig graffiti - så funkar det, del 4


Laglig graffiti - så funkar det, del 4:
Subtopia Graffitivägg, Botkyrka 


Fredagen den 17 augusti 2012 invigdes Subtopias graffitivägg, men förslaget om en laglig graffitivägg restes som ett medborgarförslag redan i mitten av 00-talet. 

Att det nu till slut blir av är inte trots utan snarare på grund av den nolltolerans som dominerar i Stockholms län

Första steget togs nämligen när den internationellt kända gatukonstnären Roa var på besök tidigare i år, och trots fastighetsägarens tillstånd inte kunde måla en fasad i Stockholm innerstad. Istället blev det just kommunala Subtopia i Botkyrka som fick en målning av Roa. Och det var i samband med detta som Subtopia och Graffitifrämjandets ordförande Hugo Röjgård fick kontakt, och projektet kom i rullning.

Det kommunala pressmeddelandet knyter projektet till Botkyrkas slogan "Långt ifrån lagom" och sätter det i kontrast till nolltoleransen. Väggen invigdes också av företrädare för både moderaterna och socialdemokraterna i kommunen. På så sätt lyckas Botkyrka kommun genom väggen både leva upp till sin slogan och positionera sig som en uppstickare i förhållande till Stockholms stad, vilket inte varit möjligt utan den senares nolltolerans.

Projektet drivs i samarbete mellan Riksteaterföreningen Graffitifrämjandet och kommunala Subtopia. Upplägget skiljer sig på flera sätt från de tidigare projekten jag skrivit om. Dels i just det att det är ett projekt som delvis drivs av allmänna medel (om än ytterst små i förhållande till annan kommunal verksamhet), och dels i avsaknaden av regleringar i tid och/eller kvalité. Bortsett från att det bara är tillåtet att måla vid vissa tider (helger då inte Subtopia har annan verksamhet)  så kommer att vara en vägg öppen för alla. Redan första dagen fick delar av väggen flera lager av målningar.

Det uttalade målet med väggen är att ge graffitimålarna lagliga möjligheter för sin konst och att nyansera debatten om graffiti. Invigningen fick stort medialt genomslag och det gjordes många intressanta målningar. Så långt en framgång. Men till skillnad från till exempel Malmös lagliga väggar (mer om dem i nästa del av denna serie) ligger Subtopias graffitivägg avsides – inne på ett ofta avspärrat område och utan genomfart. 

Även om Subtopia har en del annan publik verksamhet på området så kommer väggen sannolikt främst kommer att besökas och utnyttjas av gatukonstnärer, graffitimålare och andra redan intresserade. Och även om bristen på andra lagliga projekt gör att de antagligen kommer att resa från hela regionen (och även andra delar av landet) så finns det en viss risk att väggen ändå blir en intern angelägenhet som inte kommer att påverka debatten i stort. För att undvika att så blir fallet kommer det att krävas att väggen också framöver uppmärksammas medialt, och här kanske fortsatta publika projekt med inbjudna konstnärer skulle vara en väg.


















Mer info:
http://www.botkyrka.se/Nyheter/Sidor/Invigning-av-graffitiv%C3%A4gg-i-Subtopia.aspx

http://www.subtopia.se/om-subtopia.php?PHPSESSID=ecd95cb6bd7cc1b4ab8bd3438434150f


http://www.svt.se/kultur/konst/botkyrka-far-laglig-graffitivagg


http://moderaterna.net/botkyrka/2012/08/graffiti-invigning-av-laglig-vagg-i-alby/ 


http://www.dn.se/blogg/epstein/2012/08/18/sprejat-moderatmarke-invigde-botkyrkas-lagliga-graffitivagg/