fredag 30 december 2011

Att måla fritt under ordnade former


Okej, det här är en blogg om den dagens nolltolerans mot graffiti. Men eftersom historisk distans ibland kan vara det bästa sättet för att få syn på samtiden så börjar jag med ett debattinlägg med snart 25 år på nacken.

Vårvintern 1987 föreslog den folkpartistiske politikern Michael Odevall att graffitimålande ungdomar "fritt under ordnade former" skulle få måla på tunnelbanan. I dagens debattklimat kan förslaget nog framstå som något av ett skämt, men det var allvarligt menat.

Förslaget bygger på en typ av argumentation som var ganska vanlig under åttiotalet och som gick ut på att bekämpa olaglig graffiti med laglig. Genom att kanalisera graffitimålarnas energi in i olika samhällsinstitutioner tänkte man sig att man kunde minska motsättningen mellan ungdomar och vuxenvärlden – och därmed spänningen. Odevall skriver: "På det här sättet blir det inte lika spännande att retas med vuxensamhället samtidigt som de kreativa egenskaperna hos de unga kan kanaliseras till något positivt".

Jag misstänker att det idag skulle avfärdas som naivt, och det är förmodligen den position i den offentliga debatten som förlorat mest mark under de senaste femton åren av en alltmer dominerande nolltolerans.

I jämförelse med 1990- och 2000-talets graffitidebatter framstår åttiotalets som ganska fri och öppen. Ändå menade Odevall att "…den senaste tidens kampanj mot klottret i tunnelbanan varit obehagligt överdriven."