söndag 29 januari 2012

Trafikborgarrådet Hamilton och graffiti som konstform


Oppositionsborgarrådet Tomas Rudins målning på p-huset Annas lagliga vägg i Malmö väcker uppmärksamhet och rör upp känslor. Moderata trafikborgarrådet Ulla Hamilton avfärdar det hela som ”pajaserier” och menar att nolltoleransen inte handlar om att förbjuda graffiti:



 
Det är sant att Hamilton, liksom sin allianskollega Madeleine Sjöstedt (fp), det senaste året försökt göra en distinktion mellan olaglig och laglig graffiti. Det är dock än så länge oklart vad detta innebär i praktiken. Någon förändring av Stockholms stads klotterpolicy tycks det inte ha lett till – vare sig i utformning eller tillämpning. 

I tidigare utspel har dessutom Hamilton gång på gång och på ett tydligt sätt markerat mot laglig graffiti. Här följer ett axplock saxat ur Moderaternas eget informationsmaterial (samtliga med Hamilton som avsändare).

I oktober 2008 var Hamilton politiskt ansvarig för Nordisk klotterkonferens i Stockholm:





 Pressmeddelande från Ulla Hamilton daterat 24 oktober, 2008

I maj 2009 tog Hamilton initiativ till en protest mot ett lagligt graffitikonstprojekt i Märsta:






Nolltoleransen har hittills till stor del handlat om att försvåra möjligheterna för att lagligt måla och ställa ut graffiti, liksom att diskutera och samarbeta kring graffiti som konstform såväl som samhällsfenomen. Att påstå något annat bör betraktas som politisk historierevisionism. 
Pressmeddelande från moderaterna, på initiativ av Ulla Hamilton 28 maj, 2009

lördag 28 januari 2012

Vad är nolltolerans mot graffiti?

Såväl Gatukonst.se som Fria Tidningen och Svenska Dagbladet rapporterar att Stockholms oppositionsborgarråd Tomas Rudin har varit i Malmö och målat på en av de lagliga väggar som finns där. Rudin berättar att han gjort en parafras på en målning av Seen. 

Vissa kommer säkert att uppfatta Rudins målning som en populistisk flirt med unga väljare, andra som ett oansvarigt utspel mot en anti-graffiti-politik som tidigare haft brett politiskt stöd.

Själv ser jag det som att oppositionsborgarrådet på detta sätt tar ställning mot en stigmatisering av graffitimålande ungdomar, mot Stockholms stads nolltoleranspolitik, och mot att det inte finns några lagliga väggar i huvudstaden.

Men en del av reaktionerna tyder också på att många inte riktigt har förstått hur nolltoleransen mot graffiti fungerar. De tror att nolltoleransen enbart riktar sig mot brottslighet. En av kommentarerna är till exempel: ”Avskaffa nolltoleransen? Huh? Säg till när det är tolerant att råna en bank, så jag kan få utöva lite konst och lite självförverkligande.”

Det här är inte så konstigt eftersom förespråkarna ofta framställer nolltoleransen som något mycket enkelt – som en sund reaktion på ett alltmer utbrett samhällsproblem. Nolltoleransen är ur detta perspektiv ett naturligt svar på det kostsamma och alltmer utbredda klottret.

Min utgångspunkt är att nolltoleransen inte är något enkelt eller för den delen självklart. Det är ett speciellt sätt att förstå och agera i förhållande till graffiti. Kort sagt: nolltoleransen är en ideologi, och den bygger på en idé om att graffiti skapar otrygghet, samt att denna otrygghet kan bekämpas med fyra metoder – vilka utgör nolltoleransens fyra hörnstenar. Dessa är:

a)  ökade ekonomiska resurser till graffitiborttagning
b)  skärpt lagstiftning och speciella polisenheter och väktare med uppdrag att samla material för att åtala graffitimålare som målat olagligt
c)  begränsningar i möjligheterna att lagligt utföra graffiti
d)  intensiva informationskampanjer som utmålar graffiti som ett hot både mot allmänheten (som fult, dyrt och otrygghetsskapande) och mot utövarna själva (som inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk)

Man kan man förstås tycka olika om dessa metoder, och det borde vara möjligt att debattera dem. Jag ser Rudins målning som ett inlägg i denna debatt, och uppfattar honom som en motståndare till både nolltolerans och till olaglig graffiti. Till Fria tidningen säger Rudin:

– Skadegörelse är alltid fel, men med de regler som Stockholms stad satt upp finns inga lagliga möjligheter att utveckla gatukonst. Nolltoleransen censurerar viktiga konstformer såsom installationer och graffiti i offentlig miljö. Det är absurt att stadens fritidsledare och lärare inte får möta ungdomar i ögonhöjd.

Det är alltså fullt möjligt att vara motståndare till både nolltolerans och olaglig graffiti


Frågan kvarstår – går det att vara för laglig graffiti och nolltolerans? 


Det är betydligt mer tveksamt. Stockholms närmaste lagliga vägg ligger i Sigtuna och när den invigdes 2009 protesterade Stockholms moderata trafikborgarråd Ulla Hamilton och krävde stängning, med hänvisning till nolltoleransen. Här finns utrymme för en hel del klargöranden.

fredag 20 januari 2012

Lagliga graffitiväggar, narkotikamissbruk och boffande

Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt skriver på sin blogg om DN:s granskning av nolltoleransen. Hon är kritisk mot oppositionen som hon menar missuppfattat stadens klotterpolicy - den handlar enligt henne inte om en viss slags bilder utan enbart om handlingen. 


"Problemet är bara att frågan inte handlar om vad som är konst respektive vad som inte är konst. För naturligtvis, och lyckligtvis, är det inte politiker som definierar konstbegreppet. 

Nej, det är givetvis mycket mer komplext än så. Frågan handlar i själva verket om själva uppförandet. Det är handlingen som inte är tillåten, inte en viss konstart, exempelvis graffiti."

I intentionen och beskrivningen hur det borde vara håller jag i stort med Sjöstedt. Problemet med nolltoleransen är dock att, i varje fall så som den hittills tolkats, inte enbart handlar om handlingen utan lika mycket om estetiken – alltså vad som är konst och inte konst. Jag har tidigare skrivit om till exempel stängningen av STHLM Underground, och tänker inte lägga mer tid på det här (för den som vill ha fler exempel så rekommenderar jag DN:s lista över när nolltoleransen krockat med lagliga projekt).

Däremot kom jag att tänka på en interpellationsdebatt från 2006 där Madeleine Sjöstedt angrep den då styrande röd-gröna majoriteten för att bryta mot nolltoleransen genom att kulturskolan anordnade kurser i graffitimåleri. Jag har saxat några intressanta passager ur Sjöstedts egen argumentation (detta är bara några korta bitar, debatten är lång och för den som är intresserad så går hela protokollet att ladda ner här).

Yttranden 2006-02-06 § 3 17
Yttranden vid Stockholms kommunfullmäktiges sammanträde den 6 februari
2006

Yttranden 2006-02-06 § 5 22
§ 5 Interpellation om legala klotterväggar (nr 2005:44)
[…]
Jag har ställt frågan om borgarrådet anser att det är en vettig kamp mot klotter att upprätta legala klotterväggar. Då påstår borgarrådet att man inte har upprättat några legala klotterväggar i Stockholm. Då tvingas jag att konstatera att det finns en fullkomligt blind fläck inom majoriteten i fråga om klotter och graffiti. Framför allt gäller det tre samband som man inte låtsas om. Det ena är sambandet mellan ungdomar som håller på med klotter och graffiti och kriminalitet. Det går en autostrada från ungar som håller på att klottra på Södermalm till dem som är ute på farliga spår, rånar och begår stölder för att få ihop pengar till sitt klotter. Det leder vidare till narkotikabrott.

[…]

Vi kan titta på hur det är i Norrköping där man har ett försök med legala väggar. Det gör att vi inte kan gripa någon här i Stockholm som går runt med sprejburkar för de kan säga: Vi är på väg till Norrköping. Vem styr där? Jo, det är Socialdemokraterna!

[…]

Nej, jag tvingas konstatera att Stockholm kommer att få lida av detta klottrande tills det ändras politik här i staden. Jag hoppas att det sker så fort som möjligt. De som drabbas mest är inte den vardagliga stockholmaren utan alla de barn och ungdomar som dras in i kriminalitet. Vad tänker Roger Mogert göra för att åtgärda allt det klotter som vi ser runt omkring oss? Är det en bra idé att kulturskolan fortsätter att driva de här kurserna?

[…]

Vi måste ta ungdomarna på allvar, sägs det, som om det vore det yppersta exemplet att ta ungdomarna på allvar när man lockar in dem i kriminalitet. Jag har en annan syn på hur man tar ungdomarna på allvar. Det handlar om att ta dem på allvar om man erbjuder dem vägar som inte leder till narkotikamissbruk och boffande i unga år.

Sedan säger man att graffiti kan vara fint. Ja, det är klart att graffiti kan var fint, och vem som helst kan få måla på vilket sätt de vill på sina egna väggar eller i sina plankor.

[…]
 
Klotter är inte någon ungdomskultur, det är ren förstörelse. Jag skulle vilja höra någon från majoriteten säga det någon gång. Det här handlar inte om något slags ungdomskultur, det här är vägen in i kriminalitet. Det är på det sättet man måste se på de här problemen.

Laglig graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk. Lagliga möjligheter försvårar för polisen. Graffiti är inte kultur – det här är föreställningar som länge odlats i nolltoleransens cirklar, men som vilar på mycket svag saklig grund. Och sammantaget framstår Sjöstedt i denna debatt som en av stadens mest hårdföra nolltoleransförespråkare, och att hon tydligt försöker peka ut vad som är konst och inte konst.

Numera tycks Madeleine Sjöstedt ha en något mer nyanserad och komplicerad syn på fenomenet. Hon har bland annat tagit ställning för bevarandet av graffitimålningen Fascinate, och i slutet av sitt senaste inlägg öppnar hon för en ny hållning visavi spontan konst i det offentliga rummet.

"Jag tror dock att det finns många relevanta frågor att ställa gällande konst i offentliga miljöer. Bland dessa hör framförallt hur vi kan förändra och vidga vår syn på vad den offentliga konsten är. Detta handlar dock snarare om att samtidskonsten har förändrats dramatiskt de senaste decennierna än om att klottrare ska få tillåtelse att uppföra 'konst' på allmän plats utan det allmännas samtycke. En sådan hållning innebär också att jag anser att staden kan vara mer generös i tillståndsgivningen – inte för att acceptera klotter och skadegörelsen utan för att skapa ett mer kreativt och spännande Stockholm."

Ändå tycker jag att kulturborgarrådet mycket tydligare måste klargöra att policyn inte diskriminerar något bildspråk utan just bara handlar om lagbrott. Hur? Kanske genom att sätta citattecken på ordet klottrare istället för ordet konst. Och kanske genom att som Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki inviga en laglig vägg där alla medborgare - graffitimålare, poeter, pensionärer och politiska aktivister – kan göra sin röst hörd. Jag tror inte att det längre räcker med en kurs i kulturskolan - även om det också bör finnas om intresse finns från elever och pedagoger. För lyckligtvis, det håller ju Sjöstedt numera med om, så är det ju inte politiker som definierar konstbegreppet.


För ett annat synsätt kan man också läsa Tomas Rudins inägg i debatten.

torsdag 19 januari 2012

Om tolerans och noll tolerans


Just nu granskas nolltoleranspolitiken på olika sätt i både DN och SvD

Tycker att det är intressant att i sammanhanget läsa Nationalencyklopedins korta och koncisa definition av ordet tolerans som filosofiskt begrepp:

"accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna, särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta."

Alldeles bortsett från att begreppet indirekt rymmer en maktrelation – någon har privilegiet att tolerera/acceptera och någon blir tolererad/accepterad – så borde nolltolerans alltså handla om att INTE acceptera andras rätt att anta och försvara en ståndpunkt som står i motsats till den egna. Och det även då det är svårt att ha en saklig grund för sin åsikt.


Detta är på vissa sätt en mycket träffande beskrivning av nolltoleransen – till exempel när kommunens tjänstemän och politiker vägrar delta i debatter och stänger konstutställningar med hänvisning till olika svårbedömbara risker samt olika påståenden om tidigare dåliga erfarenheter som är svåra att kontrollera.


Om Nolltolerans i tidningen Metro 25 februari respektive 10 oktober, 1998

Men att inskränka andras möjligheter att anta avvikande ståndpunkter strider ju mot grundvalarna ett liberalt, demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och det kan tyckas obegripligt hur ordet nolltolerans kunde få en positiv laddning och börja användas av den förda politikens förespråkare.

För att förstå detta tror att vi måste se ordet i den tid och det samhällsklimat då begreppet kommer i svang. 

Tiden är mitten av 1990-talet och platserna först New York (med begreppet Zero Tolerance) och sedan Stockholm. Den östeuropeiska kommunismen har fallit samman och en tydligt marknadsliberal kapitalism framstår som ensam segrare i kampen mellan olika samhällssystem (mest tydligt har denna tanke formulerats av filosofen Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man som i korthet går ut på att historien tagit slut i och med det kalla krigets slut).

Det långa 1990-talet löper mellan två bilder: från Berlinmurens fall i november 1989 till attacken mot World Trade Center i september 2001. Det är ett decennium där bristen på alternativ (om än tydligt negativa sådana) till ett liberalt, demokratiskt och pluralistiskt samhälle byggt på marknadsekonomi – paradoxalt nog gör detta enda samhällssystem mindre liberalt, demokratiskt och pluralistiskt (att den marknadsekonomiska basen samtidigt tycks få alltmer utrymme är en annan sak).  

I samhällsdebatten: ut med komplexa förklaringar till problematiska samhällsfenomen, och in med raka rör och hårda tag. I detta sammanhang framstår nolltolerans antagligen lite lagom fräckt, samtidigt som den som protesterar kan avfärdas som en förlegad bakåtsträvare. Bort – tolerans och inkännande flum; in – drag under galoscherna och noll tolerans. 


Fast idag måste väl samhällsutvecklingen ändå ha gjort att detta begrepp känns, hur ska vi säga, lite omodernt... Eller?

söndag 15 januari 2012

Vad ska den gröna färgen på trafikstolparna skydda mot?


Jag fick frågan ovan när jag spelade Trivial Pursuit under mellandagarna, och gissade rätt – svaret är... 



...Klotter.

Men för undersökningen blir jag intresserad av svaret, vill belägga det och söker vidare i pressarkiven. I Svenska Dagbladet hittar jag en kort artikel från sommaren 1997 som bekräftar påståendet (även om klotter inte framstår som den enda orsaken till färgen).

"Gröna trafikstolpar pryder kulturhuvudstad":
Nu målas Stockholm grönt inför Kulturhuvudstadsåret 1998. Innerstadens trafiksignalsstolpar har hittills varit gällt gula eller tråkigt gråa. Nu håller stolparna på att få samma mossgröna färg som parksoffor, räcken och papperskorgar runt om i staden. Även parkbelysning och busskurer kommer att målas i den gröna Stockholmsfärgen.
[…]
- Vi använder en grafittifärg [sic] från Holland som klotter inte fäster på, förklarar Bo Gustavsson. Det är en tvåkomponentsfärg som därtill är miljövänlig eftersom det klotter som ändå fastnar kan tvättas bort utan kemikalier. [SvD, 1997-08-15]

Så om ni får frågan - nu vet ni svaret, och att det stämmer.  

Men artikeln påminner också om att när Nolltoleransen mot graffiti började etableras i Stockholm handlade det om att göra staden attraktiv för turister. Dels inför Kulturhuvudstadsåret och dels de misslyckade satsningarna på sommar-OS 2004 och Världsutställningen Exposition 1998. På så sätt ingår nolltoleransen i en estetisering av staden som ett led i ett varumärkesbyggande. Detta är ett spår som kommer att undersökas närmare i boken. 


Annons från Stockholm stad i Metro 1995-10-31

onsdag 11 januari 2012

Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 1

-->  

För att kvantifiera en i övrigt främst kvalitativ undersökning tittar jag just nu på hur tidningen Metro beskrivit graffiti och nolltolerans under åren 1995-1999. Eftersom inget av Metros material från denna tid finns digitaliserat så är det ett tålamodsprövande och tidskrävande arbete – men också fascinerande. Snabbt antikverade rubriker rullar förbi på skärmen: om hur en okänd extremistisk sektledare hotar USA, han heter Osama bin Ladin får vi veta; ordlistor förklarar vad World Wide Web och Brandvägg är för något och snart så får jag veta att personlig hemsida är nya trenden; ett nytt kontroversiellt teveprogram vid namn Robinson har premiär. Behöver jag säga att det också är lätt att tappa fokus och förlora sig tidens malströmmar?

Men hittills har jag hunnit gå igenom alla utgåvor från testnumret i januari 1995 fram till hösten 1998, och jag kan redan nu dra ett par slutsatser. 

För det första är rapporteringen om graffiti mycket omfattande – det kommer sannolikt landa på över 200 artiklar när jag väl har gått igenom de första fyra åren, vilket alltså i genomsnitt blir ungefär en i veckan. 

För det andra är rapporteringen ensidig och behandlar graffiti uteslutande som ett problem. Den använder nästan alltid ordet klotter även i fall där det uppenbart handlar om vad som i vanligt språkbruk skulle kallas för graffitimålningar.

Läsaren får bland annat veta:
att Klotter skapar otrygghet (1995-10-02)
att Klotter kostar pengar och liv (1996-05-09)
att Klotter är en livsfarlig hobby (1998-04-27)
att Klotter och graffiti är samma sak (1998-09-30)
att Klotter är en lönsam affär (1998-05-28)
att Kungen vill stoppa klottrare (1997-02-10)
att en invasion av Klottrare från hela Europa väntas till Stockholm (1998-02-13)
att Klottrare riskerar miljonskadestånd (1998-02-25)
att Klottret har blivit välorganiserad brottslighet (1996-10-04)
att Klottret kostade SL 71,1 miljoner kronor (1998-02-13)
samt att man framgångsrikt har Noll tolerans mot klotter i New York (1998-02-25)




Den här både massiva och ensidiga bevakningen kan ha flera olika och delvis kanske sammanfallande förklaringar.

Inledningsvis så är det viktigt att påpeka att en stor del av artiklarna (drygt 40%) är publicerade på den sida som kallades för SL-direkt, som och användes av SL för att informera tidningens läsare om sin verksamhet.

Det är knappast någon som kan invända mot att SL hade, och fortfarande har, problem med att ungdomar målar på deras egendom – något som företaget en både begriplig och helt legitim anledning skriva om. Intresset att informera om graffiti som konst och/eller ungdomskultur är av samma skäl betydligt mer begränsat. Dessutom lanserade SL en kampanj mot klotter under hösten 1995, och SL-direkt tycks bli den viktigaste kanalen för att föra ut budskapet: mot klotter för en hel, ren, snygg och trygg tunnelbana.

Det är kanske inte heller underligt om en tidning som delas ut i tunnelbanan och pendeltågen rapporterar på nyhetsplats om det som inträffar i kollektivtrafiken – så om det finns olaglig graffiti i tunnelbanan så kan det i många fall vara ett aktuellt ämne för tidningens redaktionella material. Däremot borde det gå att se tydliga skillnader mellan Metros journalistiska material och SL:s information i beskrivningarna av hur problemet med graffiti ser ut, hur det ska förstås och bemötas.

Kort sagt: i Metros egna artiklar borde det finnas en större mångfald av perspektiv och röster än på SL:s informationssida.

Men det gör det inte.

I frågan om graffiti framstår det som om SL helt sätter dagordningen för Metros journalistik: aktörer, beskrivningar, förklaringar, tolkningar och lösningar på klotterproblemet lanseras på SL-direkt för att mycket snart flytta in på tidningens egna nyhetssidor.

Det här kan i sin tur ha två olika orsaker.

För det första så distribuerades tidningen av SL vilket gjorde att den under den här tiden nyetablerade tidningen befann sig i kraftig beroendeställning till SL. Antagligen beror rapporteringen delvis på att redaktionen var mer känslig inför SL:s intressen än de skulle vara inför andra företag och myndigheter. Det fanns också formuleringar i kontraktet mellan Metro och SL som gav SL ett visst redaktionellt inflytande. Kontraktet fick kritik för att vara publicistiskt problematiskt [se till exempel ”Metro, metron och medieetiken” av Nils Funcke i SvD 1999-02-13].

Ur ett strikt publicistiskt perspektiv borde också relationen till SL ha gjort det än mer angeläget för Metro att markera sitt oberoende genom att tydligt skilja mellan den egna journalistiken och SL:s information, men här har har man i så fall värderat förhållandet till distributören högre än det journalistiska anseendet.

För det andra så är det uppenbart att Metro – i varje fall under den här tiden –  journalistiskt var en riktig lågbudgetprodukt. Den är främst byggd på korta telegram från nyhetsbyråer samt på lätt redigerade pressmeddelanden från företag och organisationer. Opinionsmaterialet består av en daglig, personligt hållen, krönika. Några få journalister skriver ett närmast ofattbart stort antal av de egna artiklarna, och tidningen tycks inte ha haft personal eller resurser att på ett adekvat och nyanserat sätt bevaka mer komplicerade samhällsfrågor (dit graffiti bör räknas). 

Enda fallen där det till exempel tycks uppstå någon dissonans i rapporteringen kring SL:s verksamhet är när det finns en tydlig motpart – som facket eller järnvägsinspektionen (angående brister i säkerheten). Även om ambitionen funnits så måste det ha varit betydligt svårare att få tag på en tydlig motröst till braskande påståenden om kriminella klottrare som skapar otrygghet genom att hota allmänhet, städpersonal och väktare.

I eftermiddag fortsätter genomläsningen av Metro, och fortsättning lär även följa på bloggen…

söndag 8 januari 2012

Tio år sedan Sthlm Underground



I dagarna är det tio år sedan debatten kring Sthlm Underground, en utställning som arrangerades i ett skyddsrum under Sofia kyrka på Södermalm. 

Utställningen stängdes med hänvisning till Stockholms stads klotterpolicy, och med stöd från bland andra det dåvarande folkpartistiska kulturborgarrådet. Brandförsvaret som förvaltade lokalen åt Stockholms stad hänvisade till kontraktsbrott – eftersom arrangörerna hade påstått att det var en konstutställning men det hade det visat sig vara en graffitiutställning. Kulturborgarrådet menade att brandförsvaret förts bakom ljuset (DN 2002-01-11).



                                                 Uppsägning daterad 2002-01-09 Dnr 333-012/02 RIS/ELF

Efter att Sthlm Underground haft stängt i ett par dagar öppnade utställningen igen. Arrangörerna hade kontrollerat kontraktet med jurister, vilka hävdade att för att uppsägningen skulle vara giltig så måste Stockholms stad bevisa att graffiti inte är konst.

De olika turerna ledde till en intensiv debatt i media och något av en skandalsuccé – kanske för både utställningen och stadens nolltolerans. Efter Sthlm Underground tycks det faktiskt dröja flera år innan det blev några nya större konfrontationer mellan stadens klotterpolicy och laglig graffiti. Återstår dock att undersöka om det beror på om nolltoleransförespråkarna valt att tolka policyn lite mer försiktigt eller tvärt om – om kulturarbetarna tog ett steg tillbaka och varit mer försiktiga vad gäller graffitiutställningar.

                                                Expressen 020111

                                             Svenska Dagbladet 020120

Några röster ur debatten:
"Varför får inte stockholmare se utställningen 'Sthlm Underground'?
– Vi har en policy i staden som säger att vi inte på något sätt ska uppmuntra klotter och vandalisering och vi ser en mycket tät koppling till graffitimålning på duk. Nu har jag dessutom sett målningarna och pratat med de unga män som gjort dem - och jag är förskräckt. De ville inte uppge sina efternamn, en var maskerad med lösskägg…"
Stockholms kulturborgarråd i artikeln ”Ett hån mot staden”, Dagens Nyheter 2002-01-11

"Jag kan tänka mig en hel del saker som jag skulle föredra att inte betala för i Stockholm, men det hör inte hit. Hit hör att politiker och tjänstemän bestämmer vad som förtjänar eller inte förtjänar att skyddas som konst. Liberala kungstankar om demokrati och yttrandefrihet kan som bekant sättas helt ur spel bara genom att benämna något eller någon - klotter i stället för konst, terrorist i stället för aktivist."
ur artikeln "Är det mer idioti Stockholm behöver?", Aftonbladet 2002-01-11 

"I bergrummet på Söder har graffitimålare fått möjlighet att visa upp sina bilder för en större publik. Och dummare är de inte än att de satt försvarliga priser på sina målningar. Flera hugade spekulanter anmälde sig på lördagen. 'Sthlm Underground' kan nog bättre än mången kommunfinansierad antiklotterkampanj sprida insikten om vitsen med respekt för äganderätten."
ur artikeln "Provokation som attraherar", Dagens Nyheter 2002-01-13

Bilderna från utställningens vernissage är tagna av Malcolm Jacobson.

torsdag 5 januari 2012

Apropå olagliga register

Satt och bläddrade i gamla tidningsklipp idag och snubblade över ett från april 1998. Det handlar om att Falck kritiseras av Rikspolisstyrelsen för ett register över misstänkta snattare. "Bilderna förvaras i pärmar i de butiker där Falck anlitas som vaktbolag. Meningen är att väktarna regelbundet ska titta i pärmarna för att känna igen snattare." Upplägget låter mycket snarlikt de så kallade "grippärmar" som Falcks Civila Spaningsgrupp under ungefär samma period började föra över de som de gripit för olaglig graffiti. För den som är mer intresserad av Falcks pärmar rekommenderas Pär Anderssons bok "Medan Svensson åt Plankstek" sidorna 192-196.

måndag 2 januari 2012

Datainspektionen granskar vaktbolag - igen, och igen

SVT rapporterar att Datainspektionen öppnat ett särkilt tillsynsärende mot vaktbolaget CSG, som av före detta anställda anklagats för att ha ett illegalt register över personer misstänkta för klotterbrott. Jag hoppar till eftersom jag just nu i undersökningen av nolltoleransen tittar på två tidigare liknande fall.

2003 avslöjade P3:s folkradion att Falck Security hade ett register över 658 personer som gripits för skadegörelse av företagets väktare. Vidare konstaterade länsstyrelsen att bolaget i praktiken bedrivit polisiär verksamhet, vilket bevakningsföretag enligt lag inte får ägna sig åt. Det här blev ganska uppmärksammat och nyligen sände P3 en intressant dokumentär om Falckaffären. (Lustigt nog hade gruppen inom Falck samma förkortning som det nu aktuella bolaget – CSG – fast det på den tiden stod för Civila Spaningsgruppen.)

Nästa fall, som är betydligt mindre uppmärksammat, inträffade våren 2006. Då var det Svensk bevakningstjänst som fotograferade misstänkta graffitimålare på uppdrag av tunnelbanepolisens klottergrupp. Datainspektionen konstaterade då att denna bildbehandling stod i strid med 21 paragrafen i personuppgiftslagen, och att det var allvarligt eftersom det handlade om mycket integritetskänslig information som endast myndigheter får behandla. (Beslut hos Datainspektionen, daterat 2006-04-25 Dnr 366-2006, se utdrag nedan).


Om anklagelserna skulle visa sig stämma (CSG förnekar att så är fallet) så skulle vi i Stockholm på mindre än ett decennium haft tre fall där kampen mot graffiti lett till direkta och systematiska lagöverträdelser. Tål att begrunda i en undersökning av nolltoleransen.