måndag 20 augusti 2012

Laglig graffiti - så funkar det, del 4


Laglig graffiti - så funkar det, del 4:
Subtopia Graffitivägg, Botkyrka 


Fredagen den 17 augusti 2012 invigdes Subtopias graffitivägg, men förslaget om en laglig graffitivägg restes som ett medborgarförslag redan i mitten av 00-talet. 

Att det nu till slut blir av är inte trots utan snarare på grund av den nolltolerans som dominerar i Stockholms län

Första steget togs nämligen när den internationellt kända gatukonstnären Roa var på besök tidigare i år, och trots fastighetsägarens tillstånd inte kunde måla en fasad i Stockholm innerstad. Istället blev det just kommunala Subtopia i Botkyrka som fick en målning av Roa. Och det var i samband med detta som Subtopia och Graffitifrämjandets ordförande Hugo Röjgård fick kontakt, och projektet kom i rullning.

Det kommunala pressmeddelandet knyter projektet till Botkyrkas slogan "Långt ifrån lagom" och sätter det i kontrast till nolltoleransen. Väggen invigdes också av företrädare för både moderaterna och socialdemokraterna i kommunen. På så sätt lyckas Botkyrka kommun genom väggen både leva upp till sin slogan och positionera sig som en uppstickare i förhållande till Stockholms stad, vilket inte varit möjligt utan den senares nolltolerans.

Projektet drivs i samarbete mellan Riksteaterföreningen Graffitifrämjandet och kommunala Subtopia. Upplägget skiljer sig på flera sätt från de tidigare projekten jag skrivit om. Dels i just det att det är ett projekt som delvis drivs av allmänna medel (om än ytterst små i förhållande till annan kommunal verksamhet), och dels i avsaknaden av regleringar i tid och/eller kvalité. Bortsett från att det bara är tillåtet att måla vid vissa tider (helger då inte Subtopia har annan verksamhet)  så kommer att vara en vägg öppen för alla. Redan första dagen fick delar av väggen flera lager av målningar.

Det uttalade målet med väggen är att ge graffitimålarna lagliga möjligheter för sin konst och att nyansera debatten om graffiti. Invigningen fick stort medialt genomslag och det gjordes många intressanta målningar. Så långt en framgång. Men till skillnad från till exempel Malmös lagliga väggar (mer om dem i nästa del av denna serie) ligger Subtopias graffitivägg avsides – inne på ett ofta avspärrat område och utan genomfart. 

Även om Subtopia har en del annan publik verksamhet på området så kommer väggen sannolikt främst kommer att besökas och utnyttjas av gatukonstnärer, graffitimålare och andra redan intresserade. Och även om bristen på andra lagliga projekt gör att de antagligen kommer att resa från hela regionen (och även andra delar av landet) så finns det en viss risk att väggen ändå blir en intern angelägenhet som inte kommer att påverka debatten i stort. För att undvika att så blir fallet kommer det att krävas att väggen också framöver uppmärksammas medialt, och här kanske fortsatta publika projekt med inbjudna konstnärer skulle vara en väg.


















Mer info:
http://www.botkyrka.se/Nyheter/Sidor/Invigning-av-graffitiv%C3%A4gg-i-Subtopia.aspx

http://www.subtopia.se/om-subtopia.php?PHPSESSID=ecd95cb6bd7cc1b4ab8bd3438434150f


http://www.svt.se/kultur/konst/botkyrka-far-laglig-graffitivagg


http://moderaterna.net/botkyrka/2012/08/graffiti-invigning-av-laglig-vagg-i-alby/ 


http://www.dn.se/blogg/epstein/2012/08/18/sprejat-moderatmarke-invigde-botkyrkas-lagliga-graffitivagg/





torsdag 16 augusti 2012

Laglig graffiti - så funkar det, del 3


Laglig graffiti - så funkar det, del 3:
Venice Art Walls, Venice Beach, Kalifornien

Venice Beach ligger intill Stilla havet norr om Los Angeles och har fått sitt namn från sin långa och breda sandstrand. Staden blev internationellt berömd under 1960- och 70-talen som en plats nya alternativa livsstilar, med många hippies och bohemer. Redan då tycks den exhibitionistiska visuella gatukultur ha etablerats som än idag präglar Venice Beach – här stilar rullskridskoåkare, skejtare, levande skulpturer, surfare och basketspelare längst den flera kilometer långa strandpromenaden. Här ligger också det berömda Muscle Beach, det utomhusgym där skådespelaren och senare guvenören Arnold Schwarzenegger sägs ha blivit upptäckt.


Muscle Beach på strandpromenaden i Venice Beach

Att platsen också länge förknippats med graffiti och andra väggmålningar är kanske inte så konstigt – redan 1967 rapporterade Los Angeles Times att klottret på grundmurarna till den stora rekreationsanläggningen Venice Pavilion ska ersättas av muralmålningar. Efter att anläggningen stängdes 1984 så tycks den främst ha använts av graffitimålare – och även om det då formellt sett var olagligt att måla på fastigheten så sägs polisen ha sett mellan fingrarna.

Under de senaste två decennierna har Venice Beach gått från ett relativt enkelt och bohemiskt område till en av regionens mest välbärgade. Detta kan beskrivas som en gentrifieringsprocess, och den har fått många av de äldre invånarna att klaga både på att hyrorna gått upp och på att det gamla Venice Beach gått förlorat: att de alternativa livsstilarna och exhibitionismen reducerats till kitsch för turistindustrin.

Det är för övrigt faktiskt inte omöjligt att se legaliseringen (och den ganska hårda regleringen) av graffitin i Venice Beach som en del av denna gentrifiering. I alla fall om man tänker sig att den informella toleransen av graffiti på strandens murar ingått i den tidigare alternativa och bohemiska kulturen i området som nu trängs bort.

Huvuddelen av the Venice Pavilion revs 1999, och sedan 2000 är de återstående väggarna helt reserverade för graffitimålning. Projektet drivs av företaget ICU Art i samarbete med ett råd med representanter för olika kommunala förvaltningar och lokala gräsrotsorganisationer.

Jag följde med Rubin när han målade en varm sommardag i mitten av april förra året.

Venice Art Walls är endast öppna på helgerna då ICU Arts personal finns på plats och delar ut tillstånd – fast först efter att målaren legitimerat sig och skrivit på ett kontrakt.

 

 Kontraktskrivning och utdelning av tillstånd

 Tillståndet i form av en badge

Det görs ingen kvalitativ bedömning. Först till väggen får först måla, och målaren uppskattar själv om hen klarar av att fylla ut en av de stora väggarna, eller en mindre. Rubin som är först på plats väljer en stor vägg som vetter ut mot stranden och Stilla Havet men bestämmer att dela den med en lokal målare som dyker upp.



 Grundmålning av väggen 



Efter en grundmålning av väggen börjar det kreativa arbetet. Allteftersom förmiddagen lider ansluter fler målare och börjar måla på andra väggar. ICU Arts personal arbetar intensivt med att lämna ut tillstånd. En bildlärare från en skola kör workshop på en av de mindre väggarna.

 

Väggarna tycks vara välkända i området och ett populärt utflyktsmål. Många besökare stannar och fotograferar innan de går vidare, andra sätter sig och tittar på i flera timmar.

En kvinna med två hundar kommer förbi. Hon berättar att hon bor i närheten och håller koll på väggarna över Facebook och Twitter – och att hon går dit när hon tycker att det händer något intressant. Det är via Twitter hon har sett att Rubin skulle måla – och efter att ha gått in på hans hemsida tyckte hon att det var värt ett besök. Ett tyskt teveteam dyker också upp – de gör ett serie resereportage om Kalifornien och intervjuar Rubin om graffitiväggarna.


Polisstationen ligger ett par hundra meter från väggarna, och målarna är informerade om att polisen har rätt att när som helst dyka upp och kontrollera tillstånden. Den här dagen händer det dock inte, och de polisbilar som med jämna mellanrum glider förbi nedanför på stranden ser inte ut att överhuvudtaget vara intresserade av saken. 

De färdiga målningarna

PAINTING BY PERMIT ONLY

Länkar:



onsdag 15 augusti 2012

Laglig graffiti - så funkar det, del 2

 

Laglig graffiti - så funkar det, del 2:
Graffiti Hall of Fame, Spanish Harlem, Manhattan
Park avenue, mellan 106:e och 107:e gatan
Linje 4 och 6, 103rd street station 

Hall of Fame eller kort och gott ”Fame” är ett begrepp inom graffitin, och ofta liktydigt med det vi på svenska kallar lagliga väggar. Men det ursprungliga, och därför ofta refererat till som ”The Original Graffiti Hall of Fame” ligger på en skolgård längs Park Avenue, mellan 106:e och 107:e gatan i Spanish Harlem. Det startades av den lokala aktivisten och socialarbetaren Ray Rodriguez då han vid  flera tillfällen mellan 1980 och 1984 samlade en stor del av New Yorks dåvarande graffitielit för att måla skolgårdens samtliga väggar. Många av dessa målningar blev berömda genom att de publicerades i boken Spraycan Art från 1987 och på så sätt blev till inspirationskällor för graffitimålande tonåringar världen över. 


 Vulcans målning från tidigt 1980-tal, hämtad från  

Skolgården förblev en mötesplats för stadens graffitimålare, men verksamheten tycks efter 1985 snarare varit semi-legal och byggd på hävd än på formella tillstånd. Det finns också berättelser om enstaka målare som under dessa år blivit arresterade för att ha målat i Graffiti Hall of Fame. 

I mitten av 1990-talet blev en graffitimålare anställd som bildlärare vid skolan. I samarbete med skolans ledning så styrde han upp målandet och tog fasta på Ray Rodriguez idé om att vid ett tillfälle samla stadens mest kända och ansedda graffitimålare för att samtidigt måla om hela skolgården. 

 Den stora väggen ca 6 gånger 25 meter fotograferad 1998, 
med målningar av bl a Part One, Ezo, Flite, Dez (a k a Kay Slay) och T-Kid

Sedan 1996 samlas målarna en gång per år. Jag var själv med på platsen och dokumenterade målandet en helg i slutet av maj 2001, då man firade 20-årsjubileum. Det var något av en lokal folkfest, med livemusik, matlagning och möten mellan gamla vänner som ibland inte träffat varandra på decennier. Merparten av sakuppgifterna i denna text har jag samlat vid detta tillfälle. Men jag har också besökt Graffiti Hall of Fame vid en rad andra tillfällen mellan 1998 och 2009.






Precis som på 5 Pointz är målandet i Hall of Fame reglerat, men till skillnad från 5 Pointz så har Graffiti Hall of Fame, som ju både namnet och historien pekar på, alltid varit ett utpräglat elitistiskt projekt. Det handlar om en plats för de mest etablerade och ansedda målarna. Det är inte öppet för vem som helst och det går inte heller att ansöka om tillstånd att måla. Istället är det styrgrupp med veteraner från graffitin, ofta med långvarig lokal förankring, som bjuder in ett antal målare. 

Det har också funnits en kritik mot att urvalet varit alltför fokuserat på äldre målare, och på att för få kvinnor bjuds in (vissa år har det dock funnits en speciell vägg för kvinnliga målare, förmodligen delvis som ett svar på denna kritik).

De inbjudna målarna jobbar ofta på gemensamma koncept, teman och motiv – vanligt är positiva och upplyftande budskap med starkt patos. Det främsta syftet var enligt arrangörerna också att visa upp bra konst och lyfta fram en lokal stolthet – de menade att såväl graffitimålarna som området hade oförtjänt dåligt rykte.




Färgen är (eller var åtminstone det år jag var där) sponsrad  vilket också är en skillnad från de flesta andra lagliga väggar, där den bekostas av målarna själva. Alla målningarna som görs är avsedda att bevaras tills nästa gång väggen målas (det har dock hänt att enstaka målningar blir vandaliserade vilket gör att nya målningar kan tillkomma under året).

På senare år har Graffiti Hall of Fame sannolikt förlorat något i både prestige och betydelse. Dels har så många andra platser för laglig graffiti tillkommit i New York och dels har en förnyelse av skolgården gjort att bänkar, sportredskap och lekställningar försvårat sikten av verken och gjort det omöjligt att måla vissa av väggarna.




Mer info om Graffiti Hall of Fame: