fredag 30 november 2012

1980-talets graffitidebatt, del 2: Stoppa sabbet


Inledningsvis förhåller sig Nolltoleransen till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm, en går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta sätt att se på graffiti: en fenomenorienterat respektive problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om Stoppa sabbet. 
 
Den dominerande positionen graffitidebatten under 1980-talets andra halva går att sammanfatta med två ord: "Stoppa sabbet". Det är en position som förekommer såväl inom reklamkampanjer, på debattplats och inom nyhetsjournalistiken. De främsta aktörerna är polisen och SL.
 
Inom Stoppa sabbet används nästan uteslutande ordet klotter för att beskriva graffiti ett allvarligt och dyrt problem som man menar förfular staden. Samtidigt uppfattas klotter som en del av ett större problem – skadegörelse och vandalisering.


Den centrala frågeställningen är: hur ska vi få stopp på förstörelsen? Lösningen stavas polisiära insatser, informationskampanjer och skärpt lagstiftning. Bortsett från ett uppenbart motstånd mot olaglig graffiti finns ofta ett indirekt motstånd även mot laglig graffiti, kanske främst för att det framstår som helt otänkbart att någon skulle vilja se mer klotter.

Stoppa sabbet är förmodligen tydligast i kampanjbudskap som ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?” och
"klottrare som åker fast gör en dyr tavla" från 1987:



Det här var innan reklamteve så filmen visades bland annat på monitorer i tunnelbanan samt på Clocks hamburgerrestauranger. (Om det är någon som minns andra mediekanaler så får den gärna höra av sig).

Stoppa sabbet var som sagt ett dominerande, men långt ifrån ett oomtvistat synsätt. I nästa del skriver jag om konstnären Carl Johan De Geers kritik av SL:s kampanjer.
 

torsdag 29 november 2012

Kungsbacka backar om nolltolerans

Tidigare i år övervägde Kungsbacka kommun att införa nolltolerans mot klotter. Det innebar bland annat att stadens kulturhus med kort varsel tvingades stoppa en planerad graffitiföreläsning med debattören och förläggaren Tobias Barenthin Lindblad.

"Jag tycker att graffiti kan vara väldigt fint och att det är konst. Men om kommunen har en ny policy på gång så kan vi inte ha en sådan aktivitet. Det kan trigga igång klottrarna", sade Lena Reimertz-Thelén (M), politiskt ansvarig för beslutet. Agerandet vållade stor debatt, och efter ett par dagar ändrade sig kommunen. Barenthin Lindblad var åter välkommen till Kungsbacka.

Nu har kommunen kommit fram till att man inte ska införa nolltolerans, utan att låta "varje nämnd själv får avgöra sitt förhållningssätt till graffiti". Det kommer förhoppningsvis att innebära att kommunens tjänstemän nu kan känna sig trygga och arbeta med frågor om graffiti utifrån sina respektive kompetenser, istället för att vara underställda ett helt dominerande klotterbekämpningsperspektiv.


Om Kungsbackas nolltolerans i Rapport (2012-02-16)

söndag 18 november 2012

Stockholmsmoderaternas protest mot laglig graffiti

"Enligt vår mening är inte klotter ett konstnärligt uttryck utan ren skadegörelse."
Ulla Hamilton (M), Miljö- och trafikborgarråd Stockholm, m fl moderata politiker om laglig graffiti 

 
Jag har blivit uppmärksammad på att
moderaternas öppna protestbrev mot Sigtunas lagliga graffitivägg försvunnit från webben. Brevet som är undertecknat av en rad av länets ledande moderater skickades till Sigtuna kommunstyrelse i maj 2009 och har tidigare funnits tillgängligt på flera moderata bloggar. Eftersom brevet är ett viktigt dokument i nolltoleransens historia (och en offentlig handling) så återpublicerar jag det nedan. 


Stå på vår sida i kampen mot klotter!


Öppet brev till kommunstyrelsens ordförande i Sigtuna kommun:


Den så kallade ”lagliga klotterväggen” i Sigtuna kommun är inte bara en kommunal angelägenhet. Den saboterar framgångsrika insatser mot klotter och skadegörelse i hela Stockholms län och kostar därmed sina grannkommuner och landstinget miljonbelopp varje år.

Många aktörer inom Stockholms län arbetar idag offensivt med att bekämpa klotter. Enligt vår mening är inte klotter ett konstnärligt uttryck utan ren skadegörelse. Människor känner oro och otrygghet att vistas i klottrade miljöer, stora summor måste avsättas för sanering, och utövarna, dvs storklottrarna, har i många fall en tydlig kriminell koppling.

Genom Samverkansgruppen mot klotter samarbetar Stockholms Stad samt en lång rad kommuner i länet nära samman med SL, Polis, Banverket, Vägverket, Fortum Distribution AB och andra anläggningsägare för att stävja och motverka den skadegörelse klotter innebär.

Samarbetet har varit framgångsrikt. Gemensamma rutiner för anmälan och lagföring av klottrare har utarbetats. Polismyndigheten i Stockholm har som ett resultat av detta arbete skapat en klotterkommission, som arbetar länsövergripande med klotterfrågan. Polismyndigheten i Stockholms City har startat en projektgrupp som arbetar enbart med klotterfrågan sedan hösten 2008.

Klotter är otroligt kostsamt för samhället. Storstockholms Lokaltrafik (SL), Stockholms Stad och Sigtuna stad lägger varje år ned stora resurser på att bekämpa klottret. Under 2008 sanerade SL och Stockholms Stad och Sigtuna stad för över 200 miljoner kronor.

För oss som anläggningsägare och för polisen är det ett stort problem med närhet till lagliga väggar i länet. Polisen har idag möjlighet att förverka klotterutrustning när man visiterar misstänkta klottrare.

Närheten till Sigtuna kommuns lagliga vägg omöjliggör polisens preventiva arbete. Klottraren behöver endast uppge sig vara på väg till den lagliga väggen i Märsta. Polisen står då handfallen och kan inte utföra sitt tidigare så framgångsrika preventionsarbete. Enligt polisens uppgifter görs det mer än 200 sådana beslag varje månad. Räkna med att en burk räcker till någon kvadratmeter så blir effekten påtaglig!

Det viktigaste är enhetligheten, att samma policy gäller i hela Stockholms Län. Att lagliga incitament som denna försvårar polisens brottsförebyggande del är klart. Att klottret dessutom skulle minska med tillåtna platser för klotter/graffiti tyder ingen känd forskning på.

Vi vädjar mot bakgrund av detta till Er att ompröva beslutet att införa en legal klottervägg!

Ulla Hamilton (M), Miljö- och trafikborgarråd Stockholm
Christer G Wennerholm (M), Trafiklandstingsråd Stockholm
Torbjörn Rosdahl (M), Kommunstyrelsens ordf. Sollentuna
Henrik Kelfve (m), Oppositionsråd Sigtuna
Jan Holmberg (M), Kommunstyrelsens ordf. Upplands Väsby
Lars-Erik Salminen (M), Kommunstyrelsens ordf. Solna
Paul Lindquist (M), Kommunstyrelsens ordf. Lidingö
Lennart Kalderén (M), Kommunstyrelsens ordf. Salems
Carl Grufman (M), Oppositionsråd Sundbyberg
Eva Lennström, Kommunstyrelsens ordf. Järfälla
Leif Gripestam (M), Kommunstyrelsens ordf. i Täby
Berit Assarsson (M), Kommunstyrelsens ordf. i Tyresö
Gilbert de Wendel, Kommunstyrelsens ordf. Haninge
Erik Langby (M), Kommunstyrelsens ordf. Nacka
Kjell Jansson (M), Kommunstyrelsens ordf. Norrtälje
Marita Lärnestad (M), Oppositionsråd Södertälje
Effe Östman (M), Andre vice ordf kommunfullmäktige Nykvarn
Peter Carpelan (M), Kommunstyrelsens ordf. Ekerö
Jelena Drenjanin (M), Kommunalråd Huddinge
Per Mosseby (M), Kommunstyrelsens ordf. Vaxholm


Brevet har tidigare funnits på bland annat www.kelfve.se/ (publicerat fredagen den 29 maj, 2009 kl 11:33).
Ett pressmeddelande om brevet finns fortfarande tillgängligt på moderaternas egen hemsida:
http://moderaterna.net/blog/2009/05/28/ulla-hamilton19-m-sigtunas-klottervagg-saboterar-for-hela-lanet/

Laglig graffiti så funkar det, del 5: Selektiv skepsis i Sigtuna

När Sigtuna kommun för några år sedan öppnade en laglig graffitivägg i Märsta så protesterade en rad av länets ledande moderater. De krävde att kommunen skulle stoppa projektet eftersom de menade att väggen "saboterar framgångsrika insatser mot klotter och skadegörelse i hela Stockholms län och kostar därmed sina grannkommuner och landstinget miljonbelopp varje år".

Sigtuna kommun vek sig inte och svarade att man ville ge väggen en chans. Bygglovet för väggen har dock varit tillfälligt och med jämna mellanrum har debatten blossat upp på nytt.

Lokaltidningen Sigtunabygden rapporterar nu att kommunens kultur- och fritidsförvaltning är så nöjd med projektet att man ansökt om permanent bygglov. Man pekar bland annat på att att konstintresset har ökat bland ungdomarna i kommunen. Men också på att det olagliga målandet faktiskt minskat i motsats till vad kritikerna påstod när projektet inleddes.

 Målning i Märsta vi festivalen Feel the Streets i tidigare i år.

Moderaterna tycks dock vara fortsatt skeptiska. Felipe Sanhueza, moderat ledamot i Sigtuna kommun skriver på sin blogg att graffitiväggen inte ska vara kvar: "Jag lägger inga personliga värderingar i själva förekomsten av att måla graffiti. Däremot ställer jag mig emot att en kommun skall agera medlare för denna sort av aktivitet, oavsett om det leder till dåliga beteenden eller ej."

Även närpolisen uttrycker tveksamhet inför att väggen skulle bli permanent: "…klottret [har] gått ner radikalt i vår kommun och hela länet. Många hävdar att det är tack vare graffitiväggen men det tror jag är en lite för enkel lösning egentligen."

I grund och botten håller jag med Märstas närpolis om att ett direkt samband innebär en förenkling. Förhållandet mellan olaglig och laglig graffiti är komplext. Och det framstår som lika huvudlöst att påstå att en enstaka laglig graffitivägg skulle leda till en drastisk minskning av olagligt målande som att den skulle kosta "grannkommuner och landstinget miljonbelopp". Att att ange en enstaka faktor som orsak till en statistisk förändring är alltid tveksamt, oavsett om det gäller graffiti eller andra komplexa samhällsfenomen.

Problemet är denna medvetenhet om att samtidighet inte självklart innebär ett kausalt samband (orsak/verkan) sällan finns i argumentationen mot lagliga väggar. Och jag betvivlar tyvärr att Märsta närpolis även sett en ökning av klottret med samma sorts problematiserande blick.

Den nolltoleranspolitik som dominerat Stockholms län de senaste två decennierna tycks nämligen ha lett till vad man brukar kalla selektiv skepsis – inom såväl polisen som många andra myndigheter. I praktiken innebär detta att uppgifter som talar för lagliga graffitiväggar bemöts med misstänksamhet (särskilt de som pekar på att laglig graffiti lett till minskad olaglig) och att alla uppgifter som talar mot lagliga graffitiväggar accepteras relativt okritiskt. 

Innan denna struktur bryts så är det svårt att se hur graffitifrågan ska kunna utvecklas vare sig som intellektuell debatt eller i den praktiska politiken.

torsdag 15 november 2012

Om ordet nolltolerans...

...apropå dess nya aktualitet i samhällsdebatten.

I början av året skrev jag ett inlägg om lanseringen av själva ordet nolltolerans i 1990-talets Sverige. Texten handlade om det till synes märkliga att ett sedan länge etablerat och vanligtvis positivt laddat ord – tolerans – genom prefixet "noll-" kunnat få ett helt nybildat motsatsord – nolltolerans – som också det tycks vara positivt laddat.

I Retrievers arkiv över svensk presstext återfinns ordet nolltolerans första gången 1996. I början handlar artiklarna i arkivet främst om beskrivningar av New York-polisens arbetsmetod "Zero Tolerance" och hur detta eventuellt skulle kunna tillämpas i Sverige.

Artiklarna beskriver hur nolltolerans handlar om att rikta in sig på att ingripa mot synliga småbrott, förseelser och ordningsstörningar för att på så sätt höja känslan av social kontroll; om att prioritera ingripanden mot felparkerade bilar, hundägare som inte plockar upp efter sin hund, alkoholförtäring på offentlig plats och graffiti i tunnelbanan.

Ordet kommer alltså in i det svenska språket som en del av en kriminalpolitisk retorik (den kriminologiska hypotesen bakom zero tolerance hade det retoriskt mindre välklingande namnet "Broken Windows Theory"). Men snabbt tycks det utvecklas två olika användningar av ordet: en specifik som behåller referensen till
Zero Tolerance och en allmän som helt lämnar den kriminalpolitiska sfären.

Den specifika betydelsen innebär både en reducering och expandering av innebörden. Det breda grepp som var kännetecknande för New York-polisens metod faller bort och det istället gäller enskilda frågor: nolltolerans mot mobbing,
nolltolerans mot nedskräpning, nolltolerans mot droger, nolltolerans mot våld. Och så förstås nolltolerans mot klotter och graffiti. Däremot expanderar betydelsen bortom det rent polisiära arbetet och in i olika typer av policydokument i kommuner och olika organisationer, där den öppnar för användningar som inte främst berör lagstiftning. På detta sätt är Stockholms stads nolltoleranspolicy mot klotter både typisk och det kanske mest exceptionella exemplet.

Den mer allmänna användningen av ordet har expanderat till den grad att den knappast längre har någon specifik innebörd – bortsett från att framstå som kraftfullt
. Redan 1998 tycks DN:s litteraturkritiker Åsa Beckman iaktta denna kombination av innehållslöshet och signalvärde när hon konstaterar att nolltolerans "...är ett praktiskt ord som signalerar pondus i lägen när man kanske inte alls har det. Bestämt och kort. Nolltolerans. Smack."  


Att visa pondus och handlingskraft utan att behöva ta konkret ansvar. Inte konstigt alltså det finns alltifrån bantningsdieter med nolltolerans mot kalorier till landstingspolitiker med nolltolerans mot vårdköer. Och nu ett parti med tydligt främlingsfientlig agenda och rötter i 1980-talets nynazistiska rörelse som har infört "nolltolerans mot rasism".

Osignerat gatukonstverk: "Nolltolerans mot nolltolerans"

onsdag 14 november 2012

1980-talets graffitidebatt, del 1: Fältet

I "Noll tolerans" sammanfattar jag 1980-talets graffitidebatt som jag menar går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta tt att se på graffiti: en fenomenorienterad respektive problemorienterad förståelse

Dessutom rymde dessa två synsätt ytterligare två delvis motsatta förhållningssätt så att man kan tala om fyra ”delfält”: Stoppa sabbet, Repressiv tolerans, purism samt en intellektuellt prövande hållning (som jag av utrymmesskäl i bilden nedan lite svepande sammanfattar som intellektualism). Jag har fått lite frågor kring detta och har därför försökt göra en schematisk bild över hur debatten kan förstås:



 















Inom den problemorienterade förståelsen av graffiti finns tydliga skillnader mellan de debattörer som vill ha hårdare tag (stoppa sabbet), och de som istället vill bekämpa problemet med ”mjuka” åtgärder (Repressiv tolerans). Eftersom man inom båda dessa fält främst uppfattar graffiti som ett problem så framförs ofta konkreta åtgärder och lösningar.

Den fenomenorienterade förståelsen utesluter inte att man uppfattar problematiska sidor av graffiti, men den har generellt en mer komplex förståelse av
graffiti, och man väger olika aspekter mot varandra. 

Den fenomenorienterade är också på alla sätt betydligt mer spretig än den problemorienterade men rymmer även den en motsättning, som går mellan en intellektuellt prövande hållning och en position jag väljer att kalla för purist där graffiti uppfattas som en ungdomskultur som i möjligaste mån bör lämnas i fred (purism eftersom man uppfattar graffiti som ett oförfalskat och äkta uttryck).
 

Jag har i denna del av undersökningen utgått från de artiklar som funnits förtecknade i Staffan Jacobsons avhandling "Den spraymålade bilden" (1997) och Mattias Ekmans uppsats "Klottrare organiserade som mc-gäng" och kommer framöver ge konkreta exempel på dessa hållningar. Den som är intresserad kan också läsa sidorna 64-70 i boken.