Laglig graffiti så funkar det, del 5: Selektiv skepsis i Sigtuna

När Sigtuna kommun för några år sedan öppnade en laglig graffitivägg i Märsta så protesterade en rad av länets ledande moderater. De krävde att kommunen skulle stoppa projektet eftersom de menade att väggen "saboterar framgångsrika insatser mot klotter och skadegörelse i hela Stockholms län och kostar därmed sina grannkommuner och landstinget miljonbelopp varje år".

Sigtuna kommun vek sig inte och svarade att man ville ge väggen en chans. Bygglovet för väggen har dock varit tillfälligt och med jämna mellanrum har debatten blossat upp på nytt.

Lokaltidningen Sigtunabygden rapporterar nu att kommunens kultur- och fritidsförvaltning är så nöjd med projektet att man ansökt om permanent bygglov. Man pekar bland annat på att att konstintresset har ökat bland ungdomarna i kommunen. Men också på att det olagliga målandet faktiskt minskat – i motsats till vad kritikerna påstod när projektet inleddes.

 Målning i Märsta vi festivalen Feel the Streets i tidigare i år.

Moderaterna tycks dock vara fortsatt skeptiska. Felipe Sanhueza, moderat ledamot i Sigtuna kommun skriver på sin blogg att graffitiväggen inte ska vara kvar: "Jag lägger inga personliga värderingar i själva förekomsten av att måla graffiti. Däremot ställer jag mig emot att en kommun skall agera medlare för denna sort av aktivitet, oavsett om det leder till dåliga beteenden eller ej."

Även närpolisen uttrycker tveksamhet inför att väggen skulle bli permanent: "…klottret [har] gått ner radikalt i vår kommun och hela länet. Många hävdar att det är tack vare graffitiväggen men det tror jag är en lite för enkel lösning egentligen."

I grund och botten håller jag med Märstas närpolis om att ett direkt samband innebär en förenkling. Förhållandet mellan olaglig och laglig graffiti är komplext. Och det framstår som lika huvudlöst att påstå att en enstaka laglig graffitivägg skulle leda till en drastisk minskning av olagligt målande som att den skulle kosta "grannkommuner och landstinget miljonbelopp". Att att ange en enstaka faktor som orsak till en statistisk förändring är alltid tveksamt, oavsett om det gäller graffiti eller andra komplexa samhällsfenomen.

Problemet är denna medvetenhet om att samtidighet inte självklart innebär ett kausalt samband (orsak/verkan) sällan finns i argumentationen mot lagliga väggar. Och jag betvivlar tyvärr att Märsta närpolis även sett en ökning av klottret med samma sorts problematiserande blick.

Den nolltoleranspolitik som dominerat Stockholms län de senaste två decennierna tycks nämligen ha lett till vad man brukar kalla selektiv skepsis – inom såväl polisen som många andra myndigheter. I praktiken innebär detta att uppgifter som talar för lagliga graffitiväggar bemöts med misstänksamhet (särskilt de som pekar på att laglig graffiti lett till minskad olaglig) och att alla uppgifter som talar mot lagliga graffitiväggar accepteras relativt okritiskt. 

Innan denna struktur bryts så är det svårt att se hur graffitifrågan ska kunna utvecklas vare sig som intellektuell debatt eller i den praktiska politiken.