Om ordet nolltolerans...

...apropå dess nya aktualitet i samhällsdebatten.

I början av året skrev jag ett inlägg om lanseringen av själva ordet nolltolerans i 1990-talets Sverige. Texten handlade om det till synes märkliga att ett sedan länge etablerat och vanligtvis positivt laddat ord – tolerans – genom prefixet "noll-" kunnat få ett helt nybildat motsatsord – nolltolerans – som också det tycks vara positivt laddat.

I Retrievers arkiv över svensk presstext återfinns ordet nolltolerans första gången 1996. I början handlar artiklarna i arkivet främst om beskrivningar av New York-polisens arbetsmetod "Zero Tolerance" och hur detta eventuellt skulle kunna tillämpas i Sverige.

Artiklarna beskriver hur nolltolerans handlar om att rikta in sig på att ingripa mot synliga småbrott, förseelser och ordningsstörningar för att på så sätt höja känslan av social kontroll; om att prioritera ingripanden mot felparkerade bilar, hundägare som inte plockar upp efter sin hund, alkoholförtäring på offentlig plats och graffiti i tunnelbanan.

Ordet kommer alltså in i det svenska språket som en del av en kriminalpolitisk retorik (den kriminologiska hypotesen bakom zero tolerance hade det retoriskt mindre välklingande namnet "Broken Windows Theory"). Men snabbt tycks det utvecklas två olika användningar av ordet: en specifik som behåller referensen till Zero Tolerance och en allmän som helt lämnar den kriminalpolitiska sfären.

Den specifika betydelsen innebär både en reducering och expandering av innebörden. Det breda grepp som var kännetecknande för New York-polisens metod faller bort och det istället gäller enskilda frågor: nolltolerans mot mobbing, nolltolerans mot nedskräpning, nolltolerans mot droger, nolltolerans mot våld. Och så förstås nolltolerans mot klotter och graffiti. Däremot expanderar betydelsen bortom det rent polisiära arbetet och in i olika typer av policydokument i kommuner och olika organisationer, där den öppnar för användningar som inte främst berör lagstiftning. På detta sätt är Stockholms stads nolltoleranspolicy mot klotter både typisk och det kanske mest exceptionella exemplet.

Den mer allmänna användningen av ordet har expanderat till den grad att den knappast längre har någon specifik innebörd – bortsett från att framstå som kraftfullt. Redan 1998 tycks DN:s litteraturkritiker Åsa Beckman iaktta denna kombination av innehållslöshet och signalvärde när hon konstaterar att nolltolerans "...är ett praktiskt ord som signalerar pondus i lägen när man kanske inte alls har det. Bestämt och kort. Nolltolerans. Smack."  

Att visa pondus och handlingskraft – utan att behöva ta konkret ansvar. Inte konstigt alltså det finns alltifrån bantningsdieter med nolltolerans mot kalorier till landstingspolitiker med nolltolerans mot vårdköer. Och nu ett parti med tydligt främlingsfientlig agenda och rötter i 1980-talets nynazistiska rörelse som har infört "nolltolerans mot rasism".

Osignerat gatukonstverk: "Nolltolerans mot nolltolerans"