I dagens DN får Stockholms socialdemokraters nya hållning i graffitifrågan kritik från de egna leden. Tidigare borgarrådet, och tillika tidigare ordförande i klotterkommissionen, Inger Båvner menar att socialdemokraternas nya "inställning till graffiti stimulerar skadegörelse". Tja, det kan man säkert ha olika åsikter om.
Vad man däremot inte kan ha åsikter om är den forskning som finns om graffiti. Båvner hänvisar till den rapport från 2002 som hon själv som ordförande i klotterkommissionen tagit initiativ till: "Stockholmsungdomar som klottrar" från 2002, av Knut Sundell, David Shannon och Cecilia Andrée Löfholm.
Båvner hävdar att rapporten pekar på "ett samband mellan klottrande, kriminalitet och droghandel." Det här är bara delvis sant. Undersökningen visar på en samvariation mellan klotter och andra problembeteenden, men under vinjetten "Frågor som undersökningen inte besvarar" så påpekar rapportförfattarna att studien inte gjorts för att specifikt studera graffiti och klotter, och att den därför har en rad begränsningar, och de varnar för att dra alltför långtgående slutsatser. En av de saker som de påpekar är att: "Till sist säger resultaten inte heller något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden"(s. 33).
Båvner säger sig heller inte känna till någon annan seriös forskning och "tror inte att situationen har förändrats särskilt mycket".
Jag kan dock upplysa om att det kommit en hel del forskning sedan dess. 2003 kom en av rapportens författare David Shannon med sin doktorsavhandling "Swedish Graffiti – A Criminological Perspective". Shannon konstaterar att det finns en grupp ungdomar i hans material som är mycket kriminellt belastade bortom själva graffitin. Men han kommer också fram till att ungdomarna i materialet utgör en ytterst heterogen grupp, och att det inte går att påvisa att graffitimålare är mer brottsbelastade än andra ungdomar om man väger in alla sociala faktorer.
2006 kom Michael Johnsons licentiatavhandling "Inblick i en ungdomskultur" som ytterligare komplicerar bilden. Han menar att graffitimålare och graffitimotståndare är beroende av varandra, och att "graffitifrågan i stor utsträckning [drivs] av olika intressegrupper som på olika sätt är beroende av graffitin, oftast genom att man får sin utkomst genom att arbeta med frågan på olika sätt." För graffitimålarna skapar motståndet uppmärksamhet och bekräftelse.
Mellan dessa båda avhandlingar kom också BRÅ (Bråttsförebyggande Rådet) med en rapport där man pekar att frågan är komplex, men också att det råder brist på seriös utvärdering av olika förebyggande graffitiprojekt, såväl repressiva som olika typer av lagliga projekt som väggar, skolor och utställningar.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det varken utifrån den gamla rapport som Båvner hänvisar till eller utifrån mer aktuell forskning går att säga något bestämt om graffitimålares sociala situation. Det finns inte heller några undersökningar som tydligt visar på att lagliga graffitiväggar skulle förebygga olaglig graffiti, eller tvärtom stimulera till mer.