Det är i och för sig ingen dålig rapport som Båvner hänvisar till, men den har sina begränsningar – vilket forskarna också delvis är medvetna om.
För det första är tydligt att rapporten skrevs under nolltoleransens gyllene era 1997-2002, vilket påverkat utgångspunkterna – och därmed resultatet. Lagliga graffitiväggar diskuteras till exempel enbart som en metod för att minska olaglig graffiti, och inte som något som skulle kunna rymma andra värden eller funktioner. (Jag kommer att utveckla dessa andra möjligheter i ett senare inlägg). Rapporten har på detta sätt delvis internaliserat nolltoleransens föreställningsvärld. Däremot är den mer nyanserad och påpekar att inget projekt med lagliga väggar ännu ”utvärderats på ett tillfredsställande sätt”.
För det andra innehåller rapporten faktiskt flera brasklappar om hur resultaten INTE ska tolkas.
En central föreställning inom nolltoleransen är att graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk. Det är antagligen för att inte ge vetenskaplig legitimitet åt denna föreställning som rapporten uttryckligen påpekar att resultaten ”inte heller [säger] något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden". Jag läser brasklapparna som uttryck för en oro att undersökningen skulle komma att användas på ett politiskt tendentiöst sätt. Vilket ju är precis vad Båvner nu försöker göra, om än tio år senare.
Det mest intressanta med rapporten är kanske just detta – att den inte fick något genomslag när den kom.
Det beror förmodligen på tidpunkten. När rapportarbetet påbörjades våren 2002 stod nolltoleransen på sin absoluta topp. SL:s nolltoleransgeneral Kjell Hultman framstod som en hjälte och hade ett nära samarbete med flera ledande politiker, bland andra dåvarande folkpartistiska kulturborgarrådet.
När rapporten kom väl kom, i november 2002, hade Hultman precis fått sparken från SL, huvudmisstänkt i vad som kom att bli en av de största muthärvorna i svensk kriminalhistoria.
Och på bara några dagar gick klotterfrågan från politiskt glödhet till iskall.
När det blev uppenbart att härföraren själv berikat sig på kriget mot klottret så ställdes hela nolltoleransen in i garderoben. Varifrån den inte togs ut förrän 2007, av det nuvarande borgerliga kommunstyret. Men rapporten tycks man alltså ha glömt kvar.
Men nu har två av stadens ledande borgerliga politiker kastat sig över den gamla skåpmaten. Både Sten Nordin och Ulla Hamilton verkar helt okritiskt acceptera Båvners problembeskrivning. Hamilton beskriver den som "en intressant undersökning från 2002 om ungdomars förhållande till klotter och effekterna av detta."
Detta får mig att bli lite konfunderad.
Det är kanske inte så konstigt att en politiker som antagligen inte jobbat med frågan på tio år känner till att det sedan dess kommit både nyare och mer avancerad forskning. Möjligtvis kunde man förvänta sig lite mer ödmjukhet, och att man inte som Båvner raljerar över Tomas Rudins bristande koll. Där blir det lite Goddag Yxskaft över det hela.
Men dagens politiker måste väl ändå ha ett mer uppdaterat underlag för sina beslut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar