lördag 29 december 2012

Fashion Moda, Bronx (1985)

Fashion Moda i Bronx var en viktig plats i 1980-talets street art och graffitimåleri, ett konstgalleri och kulturcenter där flera konstnärer och konstriktningar möttes.  

Nu har MoCA (Museum of Contemporary Art) i LA släppt en kort film av Henry Chalfant (Subway Art och Stylewars) från 1985. "All City" var en pilot till en tänkt TV-serie om hiphop av och för ungdomar och den innehåller unikt material från Fashion Moda och från Coney Island Boardwalk där vi får lära oss skillnaden mellan popping och electric boogie. 

Det blir mode, konst, dans och musik av och med bland andra Spank TC5, James TOP, Butch2, Dondi, Brim, Shame125 och Mare 139. Dessutom syns några klipp från Graffiti Hall of Fame. Enjoy!


torsdag 27 december 2012

Disey, Farsta gymnasium, 1987

Inspirerad av boken om Graffiti Hall of Fame i New York och dess berättelser om hur ungdomar från hela staden söker sig en skolgård för att se på "full-color burners" så har jag rotat fram en av mina egna bilder från Farsta gymnasium. 1980-talet åkte mina vänner och jag ofta dit för att se målningar såsom denna av Disey. 


Farsta gymnasium är nog det närmaste Graffiti Hall of Fame vi haft i Stockholm – ett ställe där endast erkänt skickliga graffare fick plats och där målningarna då och då byttes ut mot nya. Om det är någon av bloggens läsare som vet mer om hur det var organiserat, och har fler bilder får den gärna höra av sig.

Några fler, äldre, bilder från Farsta gymnasium finns på denna blogg.

tisdag 25 december 2012

Sigtunaväggen blir kvar

Både här på bloggen i boken "Noll tolerans" har jag skrivit om Sigtunas öppna, och omdebatterade, graffitigg. Protesterna mot väggen har följt nolltoleransens två huvudargument mot laglig graffiti:

För det första har man hävdat att det finns en ”spridningseffekt”: det vill säga att laglig graffiti leder till ökad olaglig. Det har dock inte hänt i Sigtuna, tvärtom tycks den olagliga graffitin ha minskat. (Lite så som den repressiva toleransens förespråkare menade på under 1980-talet).

För det andra har man hävdat att lagliga graffitiväggar försvårar polisens förebyggande arbete: att de som planerar att begå brott kommer att kunna skylla på att man ska måla lagligt. Detta borde vara ett icke-argument eftersom det i praktiken är ett argument för en omvänd bevisbörda. I Sverige såväl som andra demokratiska rättsstater är det polis och åklagare som har bevisbördan, och inte den medborgare som är misstänkt för brott. Kort sagt: den enskilda individen ska inte behöva bevisa sin oskuld – det är polisen som ska bevisa att ett brott har begåtts.

Argumenten för väggen har varit mer skiftande. Bland annat att den är populär och eftertraktad, och att konstintresset har ökat bland kommunens ungdomar. Kanske skulle man till argumenten också kunna lägga till alla de bilder som skapas utan att det kostar kommunen en krona. Det vill säga att betrakta väggen som en tillgång för såväl brukare (konstnärerna) som betraktare (publiken).

I förra veckan rapporterade i varje fall lokaltidningen Sigtunabygden att Sigtunaväggen blir kvar, och Gouge och Skil passade på att använda den för att skicka en julhälsning. Vi syns i Sigtuna 2013.

En julhälsning på Sigtunaväggen av Gouge och Skil

lördag 22 december 2012

Lästips: Graffiti Hall of Fame, NYC


Ett kort julklappstips i sista minuten:  

I nolltoleransbloggens serie om laglig graffiti skrev jag i höstas om det legendariska Graffiti Hall of Fame i New York. Även om det förlorat i betydelse de senaste åren så är Hall of Fame sannolikt det äldsta fortfarande existerande graffitiprojektet i världen. 

Nu har det tyska förlaget From Here To Fame släppt en rikt illustrerad bok om projektet, platsen och dess historia. Läsvärd för alla som är intresserade av den lagliga graffitins möjligheter, eller bara av graffiti eller New York generellt. I Stockholm finns boken bland annat på Söderbokhandeln och Highlights.


Mer information om boken hittar du här.

fredag 21 december 2012

1980-talets graffitidebatt, del 4: repressiv tolerans

Inledningsvis förhåller sig nolltoleransen mot klotter till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm. Den går att förstå som ett fält där olika debattörer intog fyra olika grundpositioner. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om den repressiva toleransen. 

Förenklat så går repressiv tolerans ut på att bekämpa olaglig graffiti med laglig graffiti. Förespråkarna menar att myndigheter och offentliga företag borde arbeta med att kanalisera graffitimålarnas energi in i olika samhällsprojekt. På så sätt tänker man sig att minska motsättningen mellan ungdomar och vuxenvärlden, och därmed det olagliga målandet.

I sin målsättning skiljer det alltså ganska lite mellan stoppa sabbet och den repressiva toleransen. Inom båda positionerna ser man främst graffiti som ett problem som man måste komma till bukt med. Och ytligt sett kan skillnaden främst tyckas handla om vilken metod man tror är mest effektiv.

Men det går också att skönja en ideologisk skiljelinje. Där aktörer inom stoppa sabbet ofta betonar fastighetsägarens rätt att kontrollera sin egendom tycks den repressiva toleransen ofta värna unga medborgare. För det första uttrycker man oro för och omsorg om ungdomar som man menar utsätter sig för fara fysiskt och ekonomiskt när de målar graffiti. Dessutom vänder man sig mot krav på hårdare tag (t. ex. utvidgade rättigheter för polisen att kroppsvisitera ungdomar) utifrån ett integritets- och människorättsperspektiv.

Det mest radikala exemplet på repressiv tolerans är sannolikt den folkpartistiske landstingspolitikern Michael Odevalls motion ”Legalisera klottret”, som väckte uppmärksamhet våren 1987. Han ville göra möjligt för ungdomar att ”fritt under ordnade former” få måla på tunnelbanan, och menade att det på "det här sättet blir det inte lika spännande att retas med vuxensamhället samtidigt som de kreativa egenskaperna hos de unga kan kanaliseras till något positivt".

Expressen 1987-03-11
Repressiv tolerans var en ganska vanlig position i debatten, men fick inte något större genomslag rent praktiskt. Odells förslag blev till exempel aldrig verklighet. Det mest konkreta uttrycket för repressiv tolerans under 1980-talet var sannolikt Kungsholmens graffitiskola, som 1989 drevs av Stockholms stad tillsammans med flera graffitimålare. Under hösten besökte dåvarande ungdomsminister Margot Wallström skolan och delade ut medaljer "för att uppmuntra graffitiskolan och ett tjugotal f d klottrare med konstnärsdrömmar".

DN 1989-10-20
Intressant nog rapporterade SL samma höst att klottret i tunnelbanan minskat för första gången på flera år. Men denna minskning kopplas inte till graffitiskolan. Istället menar SL att det är informationskampanjerna mot klottret som tillsammans med snabbare sanering som nu börjat ge resultat.  

Kungsholmens graffitiskola är bara ett av flera exempel på att en satsning på repressiv tolerans sammanfaller med statistik som visar på minskad olaglig graffiti, vilket tyder på att detta skulle kunna vara en förhållandevis effektiv "klotterförebyggande åtgärd". Ändå är den repressiva toleransen sannolikt den position som förlorat mest mark i debatten under åren med nolltolerans (cirka 1994-2010). 

DN 1989-11-08
Under det senaste året alltmer ifrågasatta nolltolerans-politik så tycker jag mig skönja att den repressiva toleransen vädrat morgonluft. Det är nog ingen slump. Nolltolerans och repressiv tolerans är – trots den likartade målsättningen – diametralt motsatta varandra i synen på hur graffitifrågan ska hanteras. Och det är inget tvivel om att de tidiga nolltoleransförespråkarna såg den repressiva toleransen som sin främsta motståndare (även om man lånade en del av sin retorik – att uttrycka omsorg om ungdomar från just detta håll).

I nästa del skriver jag om purismen som i sin målsättning skiljer sig från både den repressiva toleransen och stoppa sabbet (och därmed nolltoleransen) men trots detta landar mycket nära den sistnämnda i sin syn på laglig graffiti och repressiv tolerans.

söndag 16 december 2012

Noll tolerans, snart på ett bibliotek nära dig...

I "Noll tolerans" konstaterade jag att Stockholms bibliotek har under hela nolltoleransen varit något av en frizon, vilket gjort att de kunnat behandla graffiti på ett sätt som ingen konsthall har haft möjlighet att göra. Jag menade att detta sannolikt berodde på att boken som medium intar en särställning i vår kultur – att det är politiskt betydligt mer känsligt att lägga sig i böckers och biblioteks innehåll än konstutställningars (något som inte minst bekräftats under höstens debatter om Tintin i Kongo m.m.).

Jag konstaterade förhoppningsfullt att "Stockholms kommunala bibliotek nästan 100 olika titlar som berör graffiti, och förhoppningsvis kommer även denna bok att gå att låna där." Och visst blev det så. Boken går att låna på flera av Stockholms bibliotek.

Men i förra månaden blev "Noll Tolerans - kampen mot graffiti" en av 124 titlar som beviljades statligt distributionsstöd. Det är ett stöd som delas för "att den enskilde medborgaren ska få tillgång till en bred och kvalitativt värdefull bokutgivning på biblioteken". I praktiken innebär det att alla landets folkbibliotek får ett exemplar av boken.



Bland de böcker som denna gång fått stödet så ingår Zygmund Baumans "Collateral damage. Social orättvisa i en global tidsålder", Katerine Kielos "Det enda könet" och Lina Wolffs "Bret Easton Ellis och de andra hundarna". Läsvärda böcker som alltså snart finns på ett bibliotek nära dig...

tisdag 11 december 2012

1980-talets graffitidebatt, del 3: intellektualism

Innan Nolltoleransen slog igenom gick graffitidebatten att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta grundläggande synsätt: ett fenomenorienterat respektive ett problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag detta fält. Denna gång handlar det om ett av två fenomenorienterade synsätt: intellektualism.

Inom intellektualistiska (eller den intellektuellt prövande) delen av fältet så menar man att graffiti är uttryck för olika samhällsfenomen och den säger något intressant om samtiden, samhället och/eller kulturen. Den är sannolikt den udda fågeln i sammanhanget, men debattörerna (som är ofta konstnärer, författare och kulturskribenter) besitter samtidigt ett kulturellt kapital som de andra saknar. Ren innehållsligt sett så är den mycket bred och spretig.

Journalisten och författaren Kerstin Vinterhed menade till exempel att tunnelbanegraffitin blottat en generationskonflikt och att klottret mer än något annat  ”lyckats utlösa en gemensam, kraftfull vuxen reaktion av det gamla hederliga slaget, en reaktion som inte går att ta miste på i sin auktoritära myndighet”. (DN 1987-12-19)


Det kanske mest slående exemplet är änkonstnären Carl Johan De Geer kritik av SL:s kampanj ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?”.

De Geer menar
i artikel på Aftonbladets kultursida att reklamen i tunnelbanan innebär ett mental nedskräpande och att SL:s kampanj handlar om att sila mygg och svälja kameler. I själva verket kan klottret i tunnelbanan fungera som en motkraft mot reklamens "påflugna språk och falska intimitet" menar han (i en hållning som i dagens mediaklimat förmodligen skulle uppfattas som närmast extremistisk): "Dessa lurendrejerier kan vi nu få hjälp mot, av det nya klottret, med de nya breda pennorna! När det är som bäst bildar det ett mönster över hela de lackerade väggytorna, organiskt som barkens fåror på träden eller små vågors spel över en stilla vattenyta. Vilken harmoni, och vilken hjälp att flytta blicken från de skrikiga reklamplakaten!"


Carl Johan De Geer, ”Underjordens väktare”, Aftonbladet, 1987-05-30

Carl Johan de Geer tar också kampanjens retoriska fråga på allvar alltså varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma –  och påpekar att ”...det ena utesluter på inget sätt det andra […] det fullklottrade rummet är helt enkelt mysigt! Klottra på då bara, både hemma och borta, blir då budskapet.”



måndag 10 december 2012

Justering av Stockholms klotterpolicy?

Efter att ha läst "Noll Tolerans" skrev Miljöpartisten Mats Berglund en motion om att Stockholms stad skulle inta "en mer positiv attityd till gatukonst och graffiti"

Kulturnämnden har i sitt remissvar till motionen i flera hänseenden ställt sig kritisk till stadens klotterpolicy. Vid trafiknämndens senaste möte blev det däremot ett försvar av rådande ordning. 

Till Stockholms Fria Tidning uttrycker Berglund besvikelse över det tjänstemannautlåtande från trafikkontoret som utgjorde grunden för nämndens svar:
"Jag tycker de är fega. De svarar inte alls på motionen, utan rabblar om tekniska detaljer om klottersanering".
 

Även om jag håller med om att det är ett rätt märkligt och slingrande svar så går det faktiskt att tolka som en försiktig reträtt. Trafikkontorets tidigare retorik om graffiti som ett socialt problem är försvunnen och man nämner inte med ett ord den omstridda paragraf 9. Det är den paragraf som statuerar att staden inte ska medverka till ”verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti” och som fått kritik från flera delar av det politiska spektret. Intrycket är att trafikkontoret nu tolkar policyn till så att de ska agera teknisk förvaltare och inte längre kräva inflytande över kulturella och sociala projekt.

Någon total revidering i linje med Berglunds motion lär det knappast bli, inte under rådande politiska förhållanden. Men svaren öppnar ändå för en viss justering av policyn när motionen väl når kommunfullmäktige.

söndag 2 december 2012

Klappat och klart från Verbal förlag

A short break with a word from our sponsor:
Just nu kör Verbal förlag julerbjudande. Om du beställe"Noll tolerans" innan 14 december så får du boken direkt hem i brevlådan – signerad, inslagen och klar att ge bort.

Läs mer om erbjudandet direkt hos Verbal förlag