1980-talets graffitidebatt, del 4: repressiv tolerans

Inledningsvis förhåller sig nolltoleransen mot klotter till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm. Den går att förstå som ett fält där olika debattörer intog fyra olika grundpositioner. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om den repressiva toleransen. 

Förenklat så går repressiv tolerans ut på att bekämpa olaglig graffiti med laglig graffiti. Förespråkarna menar att myndigheter och offentliga företag borde arbeta med att kanalisera graffitimålarnas energi in i olika samhällsprojekt. På så sätt tänker man sig att minska motsättningen mellan ungdomar och vuxenvärlden, och därmed det olagliga målandet.

I sin målsättning skiljer det alltså ganska lite mellan stoppa sabbet och den repressiva toleransen. Inom båda positionerna ser man främst graffiti som ett problem som man måste komma till bukt med. Och ytligt sett kan skillnaden främst tyckas handla om vilken metod man tror är mest effektiv.

Men det går också att skönja en ideologisk skiljelinje. Där aktörer inom stoppa sabbet ofta betonar fastighetsägarens rätt att kontrollera sin egendom så tycks den repressiva toleransen ofta värna unga medborgare. För det första uttrycker man oro för och omsorg om ungdomar som man menar utsätter sig för fara fysiskt och ekonomiskt när de målar graffiti. Dessutom vänder man sig mot krav på hårdare tag (t. ex. utvidgade rättigheter för polisen att kroppsvisitera ungdomar) utifrån ett integritets- och människorättsperspektiv.

Det mest radikala exemplet på repressiv tolerans är sannolikt den folkpartistiske landstingspolitikern Michael Odevalls motion ”Legalisera klottret”, som väckte uppmärksamhet våren 1987. Han ville göra möjligt för ungdomar att ”fritt under ordnade former” få måla på tunnelbanan, och menade att det på "det här sättet blir det inte lika spännande att retas med vuxensamhället samtidigt som de kreativa egenskaperna hos de unga kan kanaliseras till något positivt".

Expressen 1987-03-11

Repressiv tolerans var en ganska vanlig position i debatten, men fick inte något större genomslag rent praktiskt. Odells förslag blev till exempel aldrig verklighet. Det mest konkreta uttrycket för repressiv tolerans under 1980-talet var sannolikt Kungsholmens graffitiskola, som 1989 drevs av Stockholms stad tillsammans med flera graffitimålare. Under hösten besökte dåvarande ungdomsminister Margot Wallström skolan och delade ut medaljer "för att uppmuntra graffitiskolan och ett tjugotal f d klottrare med konstnärsdrömmar".

DN 1989-10-20

Intressant nog rapporterade SL samma höst att klottret i tunnelbanan minskat för första gången på flera år. Men denna minskning kopplas inte till graffitiskolan. Istället menar SL att det är informationskampanjerna mot klottret som tillsammans med snabbare sanering som nu börjat ge resultat.  

Kungsholmens graffitiskola är bara ett av flera exempel på att en satsning på repressiv tolerans sammanfaller med statistik som visar på minskad olaglig graffiti, vilket tyder på att detta skulle kunna vara en förhållandevis effektiv "klotterförebyggande åtgärd". Ändå är den repressiva toleransen sannolikt den position som förlorat mest mark i debatten under åren med nolltolerans (cirka 1994-2010). 

DN 1989-11-08

Under det senaste året alltmer ifrågasatta nolltolerans-politik så tycker jag mig skönja att den repressiva toleransen vädrat morgonluft. Det är nog ingen slump. Nolltolerans och repressiv tolerans är – trots den likartade målsättningen – diametralt motsatta varandra i synen på hur graffitifrågan ska hanteras. Och det är inget tvivel om att de tidiga nolltoleransförespråkarna såg den repressiva toleransen som sin främsta motståndare (även om man lånade en del av sin retorik – att uttrycka omsorg om ungdomar – från just detta håll).

I nästa del skriver jag om purismen som i sin målsättning skiljer sig från både den repressiva toleransen och stoppa sabbet (och därmed nolltoleransen) men trots detta landar mycket nära den sistnämnda i sin syn på laglig graffiti och repressiv tolerans.