onsdagen den 2:e maj 2012

Nolltoleransens historia Redux - från 1994 till idag

Jag har tidigare under våren publicerat en serie om nolltoleransens historia. Ett par läsare har hört av sig och påpekat att de olika inläggen lätt hamnar i fel ordning om man vill läsa dem i ett svep. Jag är inte den som vill vara opedagogisk och har nu därför redigerat ihop alla till ett inlägg i kronologisk ordning.
NOLLTOLERANSEN HAR EN HISTORIA

Nolltoleransen är en ideologi som bygger på idén om att graffiti skapar otrygghet samt att denna otrygghet kan bekämpas med fyra metoder – vilka utgör nolltoleransens fyra hörnstenar. I arbetet med nolltoleransen har jag också insett behovet av att inte bara beskriva nolltoleransens funktion och ideologi utan att också ge en historieskrivning. Jag har därför valt att dela in nolltoleransen i fem perioder. Dessa är inte huggna i sten utan verktyg för att förstå hur nolltoleransen kunde få ett sådant genomslag.
1. Nolltoleransen växer fram 1994-1997
Under dessa tre år skapas grunden för vad som först senare kommer att kallas för nolltolerans mot graffiti. Grunden läggs genom en intensiv informationssatsning från främst SL:s sida.

Istället för att som tidigare beskriva olaglig graffiti som ett problem för fastighetsägaren så presenterar man det som ett stort och allvarligt samhällsproblem, och inte minst ett problem för ungdomarna själva. Det är under dessa år som idén om att graffiti skapar otrygghet lanseras, liksom föreställningen om att graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk.
 

2. Nolltoleransens gyllene år 1997-2002                    
Nolltoleransens andra fas inleds med att Kung Carl XVI Gustav gör ett bekymrat utspel i tidningen Metro (1997-02-10) mot klotter. 


Kungens lösning – med förslag på både hårda tag och lagliga alternativ – går egentligen på tvärs med nolltoleransens grundidé. Ändå utnyttjas kungens utspel av nolltoleransens förespråkare för att ge legitimitet och en gyllene guldkant på den egna politiken. Länspolismästaren och landshövdingen berättar för Expressen att de gör "som kungen - ryter till mot klottret i Stockholm. […] varnar de i ett brev till bland annat studieförbund, föräldraföreningar, poliser och
 politiker för att graffitikurser hjälper barn och ungdomar att utvecklas
 till klottrare." (Expressen, 1997-02-20)

Redan några dagar senare angrips en utställning på Kulturhuset/Lava – vilket blir den första av nolltoleransens många kontroverser kring laglig graffiti. I mars 1997 stängs ett lagligt projekt i Nacka
efter en tveksam utvärdering och med påtryckningar från SL.

Våren 1998 genomför den nyinrättade Klottergruppen inom Stockholms länspolis en husrannsakan hos en gallerist som organiserat en graffitiutställning, och på sommaren blir det politiskt storbråk kring Kulturhuvudstadsårets satsning på hiphop, där också graffiti ingår. Efter 1998 kommer det också att dröja flera år innan någon ny större utställning med graffitikonst. När det till sist (vintern 2002) är dags för
STHLM Underground så blir det nya kontroverser. Helt lagliga företeelser börjar så sakta framstå som olagliga.

Men det sker också en omvänd rörelse, där tidigare kontroversiella och i vissa fall olagliga metoder i kampen mot graffiti blir offentligt sanktionerade. Till exempel så legaliseras Falcks Securitys Civila spaningsgrupp (CSG) efter tre års arbete utan tillstånd. Ungefär samtidigt stängs den sista lagliga väggen i Stockholm. När vi når 
år 2000 så har SL:s utlägg för klottersanering dubblerats jämfört med det sista året innan nolltolerans (1994)



Detta är på flera sätt nolltoleransens fem gyllene år där den får alltmer ekonomiska resurser, allt större politiskt stöd och juridiska befogenheter, och alltmer medialt utrymme. Men hösten 2002 kommer det att ta en ända med förskräckelse.

3. Nolltoleransen skakad (men inte rörd) 2002-2003
Den person som ända sedan 1995 varit nolltoleransens offentliga företrädare får oväntat och med omedelbar verkan sparken från SL, misstänkt för en rad allvarliga brott. Redan dagen efter avskedandet framkommer det dessutom att mannen i sitt tidigare arbete som polis dömts till fängelse för myndighetsmissbruk och för att ha lämnat falska vittnesmål.



Den vaktgrupp inom Falck (som internt går under namnet CSG, Civila Spaningsgruppen) upplöses efter att ha anklagelser om både mutbrott och att på SL:s uppdrag ha bedrivit illegal spaningsverksamhet. 

4. Den tysta nolltoleransen 2003-2006                         
Även efter att skandalen med SL och Falck lagt sig så ligger nolltoleransens företrädare lågt. Jag tror att skadebegränsning är det mest passande begreppet för att förstå vad som händer, vilket innebär att de intressen och aktörer som drivit nolltoleransen räddar det som räddas kan men släpper de mest kontroversiella delarna.

Därför går det åter att ställa ut graffiti och att hålla kurser. Men några lagliga eller öppna väggar blir det aldrig tal om i Stockholm och riksdagen antar den lag som man inom nolltoleransen lobbat för ända sedan 1990-talet (med straffskärpning och möjligheter att kroppsvisitera ungdomar utan att något brott begåtts). Stora delar av Falcks Civila Spaningsgrupp fortsätter att arbeta med graffiti när de återanställs av andra bolag, främst nystartade CiP-Security, som snart byter namn till CSG (förkortningen står här för Commuter Security Group och inte Civila Spaningsgruppen).

Så även om få öppet längre stödjer idén om noll tolerans så är det uppenbart att den lever kvar under ytan. Många, däribland jag själv, trodde ändå att den sakta skulle klinga av och bereda plats för en mer mångskiftade och pragmatiskt förhållningssätt till graffiti. Vi fick fel.

5. Nolltoleransen slår tillbaka 2007-2010
Såsom jag konstaterat så går man i Stockholm stad aldrig till botten och gör upp med den hårdföra anti-graffitipolitik som varit så inflytelserik under åren 1997-2002. Kanske är det därför som det tycks räcka med maktskifte i Stadshuset för att i full skala återinföra nolltoleransen.

En av de första kulturpolitiska åtgärderna som den nya borgerliga stadshusmajoriteten genomför blir att sparka ut graffitikurserna från den kommunala kulturskolan, kurser som de redan tidigare kritiserat.

SL har en betydligt mer tillbakaskjuten position i debatten än tidigare, och istället är det just Stockholms stad som driver nolltoleransen. Det moderata borgarrådet Mikael Söderlund seglar upp som politikens främsta företrädare i Stockholm när han i en uppmärksammad artikel likställer gatukonst uppförd utan tillstånd med att ”slå sönder någon annans bil”. I samma artikel klargör han att staden inte heller
kommer att ge några tillstånd.

Under 2007 antar Stockholm en ny, skärpt klotterpolicy
 som kodifierar nolltoleransens bärande föreställningar och idéer – och leder till att de får ny kraft. Hela arsenalen av retoriska figurer från åren 1995-2002 plockas fram och tar åter plats i den offentliga debatten.

Dessutom leder det till nya kontroverser där policyn krockar med lagliga graffitiprojekt. Till exempel så kräver Stockholms stad att kulturhuset Cyklopen ska stänga sin öppna graffitivägg. Detta trots att Kulturkampanjen som driver Cyklopen är en självständig organisation som inte uppbär några som helst bidrag. Det räcker att man hyr mark av staden för att ens verksamhet ska omfattas av policyn. ”Staden tror inte på lagliga klotterplank. Det är en väldigt politisk fråga, så jag hade gjort tjänstefel om jag inte uppmanat dem att ta bort det. Även om Kulturkampanjen inte tar emot bidrag”, säger den ansvariga tjänstemannen till
SvD2008-09-09.

Sedan hösten 2011 är dock nolltoleransen åter ifrågasatt. Svenska Dagbladet har i en rad avslöjanden i två artikelserier visat på misstankar om oegentligheter i vaktbolaget CSG:s arbete med graffitibekämpning
. Tidningen har intervjuat före detta anställda som bland annat vittnat om civilt spaningsarbete, brottsprovokation och olagliga spaningsregister. Tidningen kunde senare visa att flera av anklagelserna dokumenterats i olika polisförhör och utredningar. CSG nekar till anklagelserna och just nu pågår två omfattande utredningar mot bolaget.

Även politiskt har det rört på sig de senaste månaderna. Från såväl  Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har det riktats kritik. Även från det borgerliga partierna tycks det har skett en försiktig omsvängning. 


Det sista kapitlet i nolltoleransens historia återstår alltså att skriva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar