Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 2

Färdigrullat i Kungliga bibliotekets mikrofilmssal - dags för statistik!

Min sökläsning av tidningen Metro från åren 1995-1999, som jag berättade om i januari, är nu avslutad. Det har gett totalt 219 texter som på olika sätt använder ordet klotter. Jag har valt att dela in träffarna i fyra kategorier efter avsändare: artiklar, insändare, SL-direkt och annonser. 

Med artiklar menar jag all typ av redaktionellt material (notiser, artiklar, reportage o s v). Insändare är texter från insändarsidan, och annonser är icke redaktionellt informationsmaterial (som inte har SL som avsändare).

SL-direkt är texter publicerade på SL:s egen dagliga annonssida i Metro, eller i bilagor till tidningen. Dessa skiljer sig från andra annonser på så sätt att de ytligt sett påminner om journalistik, med samma typsnitt på ingresser och brödtext som övriga Metro.

Med denna indelning fördelar sig träffarna under perioden på  följande sätt:
77 artiklar
90 inlägg på SL-direkt 
49 insändare 
3 annonser (samtliga från Stockholms stad). 

Det här är ett material som jag kommer att få användning av och sannolikt även anledning att återvända till här.

Smygtitt på formen

I morse hade jag ett spännande möte med artisten och modedesignern Daniel Adams-Ray som ansvarar för formgivningen av boken "Noll Toleransen". 

Daniel har själv varit graffitimålare och berättade om sina erfarenheter av bland annat detta förra året i radioprogrammet Sommar i P1. 

Han har tagit fram ett mycket intressant layoutförslag, och snart så snart hoppas jag kunna presentera ett releasedatum.

Med hörsägen som underlag? del 1

I det förra inlägget ställde jag mig undrande till den politiska upphetsningen över en tio år gammal rapport om klotter. Nu har jag fått ett par mycket intressanta mejl från en person som verkligen tycks ha djupdykt i frågan om underlaget för Stockholms stad (anti-)graffitipolitik. 

Personen som kontaktat mig har försökt få ut underlaget till ett antal konkreta påståenden som Trafikkontorets chef Claes Thunbland framfört vid olika presentationer. 

Bland annat har Thunblad hävdat att 8 av 10 graffitimålare är drogmissbrukare, och att graffitiborttagningen kostar 100 miljoner euro – bara i Stockholm.

Trafikkontoret har avslagit personens begäran med hänvisning till att underlaget till dessa påståenden "lämnats muntligt". Som bäst kan detta betraktas som någon slags traderad kunskap och som värst ren hörsägen. Sammantaget knappast en typ av uppgifter som bör spridas av kommunala tjänstemän i offentliga sammanhang.

Jag kommer att återvända i detta ämne när jag hunnit gå igenom materialet mer utförligt men redan nu kan jag konstatera att stadens sakliga underlag för sin graffitipolitik tycks vara mycket tunt, vilket i sin tur kan förklara intresset för rapporten. Kanske är det det mest konkreta dokumentet som finns i kommunens ägo.

Goddag Yxskaft?

Jag har redan skrivit om artikeln i DN där före detta socialdemokratiska borgarrådet Inger Båvner felaktigt försöker lansera den tio år gamla rapporten ”Stockholmsungdomar som klottrar” som den senaste seriösa graffitiforskningen. Eftersom flera nu uppmärksammat artikeln och rapporten, känner jag att det behövs en fördjupning.

Det är i och för sig ingen dålig rapport som Båvner hänvisar till, men den har sina begränsningar – vilket forskarna också delvis är medvetna om. 
 

För det första är tydligt att rapporten skrevs under nolltoleransens gyllene era 1997-2002, vilket påverkat utgångspunkterna och därmed resultatet. Lagliga graffitiväggar diskuteras till exempel bara som en metod för att minska olaglig graffiti, och inte som något som skulle kunna rymma andra värden eller funktioner. (Jag kommer att utveckla dessa andra möjligheter i ett senare inlägg). Rapporten har på detta sätt delvis internaliserat nolltoleransens föreställningsvärld. Däremot är den mer nyanserad och påpekar att inget projekt med lagliga väggar ännu ”utvärderats på ett tillfredsställande sätt”. 

För det andra är det i förhållande till nolltoleransen som rapportens brasklappar om hur resultaten INTE ska tolkas bäst går att begripa. En central föreställning inom nolltoleransen är att graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk. Det är därför som rapporten uttryckligen påpekar att resultaten ”inte heller [säger] något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden". Jag läser brasklapparna som uttryck för en oro att undersökningen skulle komma att användas på ett politiskt tendentiöst sätt. Vilket ju är precis vad Båvner nu försöker göra, om än tio år senare. 

Det mest intressanta med rapporten är kanske just detta – att den inte fick något genomslag när den kom.

Det beror förmodligen på tidpunkten. När rapportarbetet påbörjades våren 2002 stod nolltoleransen på sin absoluta topp. SL:s nolltoleransgeneral Kjell Hultman framstod som en hjälte och hade ett nära samarbete med flera ledande politiker, bland andra dåvarande folkpartistiska kulturborgarrådet. 

När rapporten kom väl kom, i november 2002, hade Hultman precis fått sparken från SL, huvudmisstänkt i vad som kom att bli en av de största muthärvorna i svensk kriminalhistoria. 

Och på bara några dagar gick klotterfrågan från politiskt glödhet till iskall.

När det blev uppenbart att generalen själv berikat sig på kriget mot klottret så ställdes hela nolltoleransen in i garderoben. Varifrån den inte togs ut förrän 2007, av det nuvarande borgerliga kommunstyret. Men rapporten tycks man alltså ha glömt kvar. 

Men nu har två av stadens ledande borgerliga politiker kastat sig över den gamla skåpmaten. Både Sten Nordin och Ulla Hamilton verkar helt okritiskt acceptera Båvners problembeskrivning. Hamilton beskriver den som "en intressant undersökning från 2002 om ungdomars förhållande till klotter och effekterna av detta." 

Detta får mig att bli lite konfunderad.

Det är kanske inte så konstigt att en politiker som antagligen inte jobbat med frågan på tio år känner till att det sedan dess kommit både nyare och mer avancerad forskning. Möjligtvis kunde man förvänta sig lite mer ödmjukhet, och att man inte som Båvner raljerar över Tomas Rudins bristande koll. Där blir det lite Goddag Yxskaft över det hela.

Men dagens politiker måste väl ändå ha ett mer uppdaterat underlag för sina beslut?

Svensk forskning om graffiti och lite annat

I dagens DN får Stockholms socialdemokraters nya hållning i graffitifrågan kritik från de egna leden. Tidigare borgarrådet, och tillika tidigare ordförande i klotterkommissionen, Inger Båvner menar att socialdemokraternas nya "inställning till graffiti stimulerar skadegörelse". Tja, det kan man säkert ha olika åsikter om. 

Vad man däremot inte kan ha åsikter om är den forskning som finns om graffiti. Båvner hänvisar till den rapport från 2002 som hon själv som ordförande i klotterkommissionen tagit initiativ till: "Stockholmsungdomar som klottrar" från 2002, av Knut Sundell, David Shannon och Cecilia Andrée Löfholm.

Båvner hävdar att rapporten pekar på "ett samband mellan klottrande, kriminalitet och droghandel." Det här är bara delvis sant. Undersökningen visar på en samvariation mellan klotter och andra problembeteenden, men under vinjetten "Frågor som undersökningen inte besvarar" så påpekar rapportförfattarna att studien inte gjorts för att specifikt studera graffiti och klotter, och att den därför har en rad begränsningar, och de varnar för att dra alltför långtgående slutsatser. En av de saker som de påpekar är att: "Till sist säger resultaten inte heller något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden"(s. 33).

Båvner säger sig heller inte känna till någon annan seriös forskning och "tror inte att situationen har förändrats särskilt mycket".

Jag kan dock upplysa om att det kommit en hel del forskning sedan dess. 2003 kom en av rapportens författare David Shannon med sin doktorsavhandling "Swedish Graffiti – A Criminological Perspective". Shannon konstaterar att det finns en grupp ungdomar i hans material som är mycket kriminellt belastade bortom själva graffitin. Men han kommer också fram till att ungdomarna i materialet utgör en ytterst heterogen grupp, och att det inte går att påvisa att graffitimålare är mer brottsbelastade än andra ungdomar om man väger in alla sociala faktorer. 

2006 kom Michael Johnsons licentiatavhandling "Inblick i en ungdomskultur" som ytterligare komplicerar bilden. Han menar att graffitimålare och graffitimotståndare är beroende av varandra, och att "graffitifrågan i stor utsträckning [drivs] av olika intressegrupper som på olika sätt är beroende av graffitin, oftast genom att man får sin utkomst genom att arbeta med frågan på olika sätt." För graffitimålarna skapar motståndet uppmärksamhet och bekräftelse.

Mellan dessa båda avhandlingar kom också BRÅ (Bråttsförebyggande Rådet) med en rapport där man pekar att frågan är komplex, men också att det råder brist på seriös utvärdering av olika förebyggande graffitiprojekt, såväl repressiva som olika typer av lagliga projekt som väggar, skolor och utställningar. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det varken utifrån den gamla rapport som Båvner hänvisar till eller utifrån mer aktuell forskning går att säga något bestämt om graffitimålares sociala situation. Det finns inte heller några undersökningar som tydligt visar på att lagliga graffitiväggar skulle förebygga olaglig graffiti, eller tvärtom stimulera till mer.

Trafikborgarrådet Hamilton och graffiti som konstform

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudins målning på p-huset Annas lagliga vägg i Malmö väcker uppmärksamhet och rör upp känslor. Moderata trafikborgarrådet Ulla Hamilton avfärdar det hela som ”pajaserier” och menar att nolltoleransen inte handlar om att förbjuda graffiti:

Nolltolerans mot klotter innebär dock inte att Stocholm [sic!] är mot konstformen graffiti, vilket jag har framfört i olika sammanhang. Men vissa vill uppenbart inte höra på det örat, allra minst ”Rudie” som vill göra mediala pajaserier kring detta.

 

Det är sant att Hamilton, liksom sin allianskollega Madeleine Sjöstedt (fp), det senaste året försökt göra en distinktion mellan olaglig och laglig graffiti. Det är dock än så länge oklart vad detta innebär i praktiken. Någon förändring av Stockholms stads klotterpolicy tycks det inte ha lett till – vare sig i utformning eller tillämpning. 

I tidigare utspel har dessutom Hamilton gång på gång och på ett tydligt sätt markerat mot laglig graffiti. Här följer ett axplock saxat ur Moderaternas eget informationsmaterial (samtliga med Hamilton som avsändare).

I oktober 2008 var Hamilton politiskt ansvarig för Nordisk klotterkonferens i Stockholm:

– 2007 fattade Stockholm stads politiker beslut om en policy mot Graffiti och en tydlig nolltolerans. Såväl SL, staden och polisen satsar stora resurser och har tydliga organisationer i arbetet för att minska graffitin.

 Pressmeddelande från Ulla Hamilton daterat 24 oktober, 2008

I maj 2009 tog Hamilton initiativ till en protest mot ett lagligt graffitikonstprojekt i Märsta:

Den klottervägg som genom politikernas försorg uppfördes i Sigtuna kommun i vintras hotar att undergräva arbetet mot klotter i hela Stockholms län. […] till exempel [försvinner] polisens möjlighet att ta sprayburkar i beslag, eftersom klottraren kan säga att han eller hon ska till den lagliga väggen. 

I augusti 2010 protesterade Hamilton mot att Riksteatern inte respekterade stadens klotterpolicy och krävde rivning av en tillfällig laglig graffitikonstvägg:

Det är inte bara dyrt att sanera utan det förfular också vår stad och förstör bostadsområden och kollektivtrafiken. Moderaterna i Stockholm ställer sig därför mycket kritiska till Riksteaterns klotter- och graffitivägg som uppmuntrar skadegörelse i det offentliga rummet. Moderaterna kräver att Riksteatern stänger ner klotter- och graffitiväggen.

Nolltoleransen har hittills till stor del handlat om att försvåra möjligheterna för att lagligt måla och ställa ut graffiti, liksom att diskutera och samarbeta kring graffiti som konstform såväl som samhällsfenomen. Att påstå något annat bör betraktas som politisk historierevisionism. 

Pressmeddelande från moderaterna, på initiativ av Ulla Hamilton 28 maj, 2009

Vad är nolltolerans mot graffiti?

Såväl Gatukonst.se som Fria Tidningen och Svenska Dagbladet rapporterar att Stockholms oppositionsborgarråd Tomas Rudin har varit i Malmö och målat på en av de lagliga väggar som finns där. Rudin berättar att han gjort en parafras på en målning av Seen. 

Vissa kommer säkert att uppfatta Rudins målning som en populistisk flirt med unga väljare, andra som ett oansvarigt utspel mot en anti-graffiti-politik som tidigare haft brett politiskt stöd.

Själv ser jag det som att oppositionsborgarrådet på detta sätt tar ställning mot en stigmatisering av graffitimålande ungdomar, mot Stockholms stads nolltoleranspolitik, och mot att det inte finns några lagliga väggar i huvudstaden.

Men en del av reaktionerna tyder också på att många inte riktigt har förstått hur nolltoleransen mot graffiti fungerar. De tror att nolltoleransen enbart riktar sig mot brottslighet. En av kommentarerna är till exempel: ”Avskaffa nolltoleransen? Huh? Säg till när det är tolerant att råna en bank, så jag kan få utöva lite konst och lite självförverkligande.”

Det här är inte så konstigt eftersom förespråkarna ofta framställer nolltoleransen som något mycket enkelt – som en sund reaktion på ett alltmer utbrett samhällsproblem. Nolltoleransen är ur detta perspektiv ett naturligt svar på det kostsamma och alltmer utbredda klottret.

Min utgångspunkt är att nolltoleransen inte är något enkelt eller för den delen självklart. Det är ett speciellt sätt att förstå och agera i förhållande till graffiti. Kort sagt: nolltoleransen är en ideologi, och den bygger på en idé om att graffiti skapar otrygghet, samt att denna otrygghet kan bekämpas med fyra metoder – vilka utgör nolltoleransens fyra hörnstenar. Dessa är:

a)  ökade ekonomiska resurser till graffitiborttagning

b)  skärpt lagstiftning och speciella polisenheter och väktare med uppdrag att samla material för att åtala graffitimålare som målat olagligt

c)  begränsningar i möjligheterna att lagligt utföra graffiti

d)  intensiva informationskampanjer som utmålar graffiti som ett hot både mot allmänheten (som fult, dyrt och otrygghetsskapande) och mot utövarna själva (som inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk)

Man kan man förstås tycka olika om dessa metoder, och det borde vara möjligt att debattera dem. Jag ser Rudins målning som ett inlägg i denna debatt, och uppfattar honom som en motståndare till både nolltolerans och till olaglig graffiti. Till Fria tidningen säger Rudin:

– Skadegörelse är alltid fel, men med de regler som Stockholms stad satt upp finns inga lagliga möjligheter att utveckla gatukonst. Nolltoleransen censurerar viktiga konstformer såsom installationer och graffiti i offentlig miljö. Det är absurt att stadens fritidsledare och lärare inte får möta ungdomar i ögonhöjd.

Det är alltså fullt möjligt att vara motståndare till både nolltolerans och olaglig graffiti. 


Frågan kvarstår – går det att vara för laglig graffiti och nolltolerans? 


Det är betydligt mer tveksamt. Stockholms närmaste lagliga vägg ligger i Sigtuna och när den invigdes 2009 protesterade Stockholms moderata trafikborgarråd Ulla Hamilton och krävde stängning, med hänvisning till nolltoleransen. Här finns utrymme för en hel del klargöranden.