måndag 16 juni 2014

Parlamentarisk utredning krävs

I undersökningen av nolltoleransen mot graffiti i Stockholm så framkom olika underliga historier om SL:s vaktbolag CSG. De påstods bland annat att de civilklädda smyger runt på olika kulturevenemang, och där fotograferar och följer efter ungdomar som de tycker ser ut som graffitimålare. Nya boken Grip till varje pris visar att detta inte bara är rykten, utan att det är en systematisk verksamhet som finns belagd i olika offentliga dokument.

 

"Många av de registrerade personerna är tonåringar. De senaste fotona är inlagda 2010 och registerfilen har enligt uppgifter i boken kunnat knytas till en anställd på CSG, och som fortfarande arbetar i företaget." Det är Svenska Dagbladet som idag skriver om att uppgifterna om civilt spana och kartläggning av graffitimålare nu ska utredas, bland annat inleder Datainspektionen en granskning och SL startar själva en utredning.

CSG är inte vilket vaktbolag som helst utan en central aktör inom nolltoleransen. När Stockholms stad 2011 presenterade sin graffitipolitik på en nordisk konferens om graffitibekämpning så beskrevs företaget som en av fyra aktörer inom "samverkan för nolltolerans".

Samverkan för nolltolerans: Stockholm stad, Storstockholms lokaltrafik, Polisen Stockholms län och CSG. Från Stockholms stads presentation på konferensen "Nordisk Graffiti Seminar", i Oslo 6-8 april 2011.

Det är alltså ett företag som haft ett nära samarbete med Stockholms stads trafikkontor, SL och polisens klotterkommission, ett samarbete som ligger långt bortom deras formella uppdrag – att bevaka SL:s egendom.

Boken "Grip till varje pris" visar både på stora likheter och en kontinuitet mellan Civila Spaningsgruppen (CSG) inom Falck security, som under 1990-talet jobbade åt SL med olagliga spaningsmetoder (avslöjade under uppmärksammade former i början av 00-talet) och det företag som idag bedriver SL:s egendomsbevakning: CSG - Commuter Security Group, med delvis samma nyckelpersoner och likartade arbetsmetoder.

Efter vad som framkommit i boken får sägas vara belagt utom allt rimligt tvivel att CSG de senaste åren har: 
a) bedrivit omfattande polisiärt utredningsarbete.
b) att detta arbete i varje fall delvis bedrivits i form av spaning med civilklädda väktare.
c) att CSG fört ett hemligt spaningsregister över graffitiintresserade ungdomar.
d) att väktare underlåtit att ingripa när de misstänker att brott kan ske för att istället avvakta och gripa när ett brott är begånget.

I sina enskildheter kan delar av CSG:s tyckas befinna sig i en rättslig gråzon, men sammantaget ger boken en tydlig bild av en fullständigt rättsvidrig verksamhet.

Boken visar också att det är sannolikt (om än inte lika tydligt belagt) att poliser inom den så kallade klotterkommissionen liksom ledande tjänstemän inom SL och Stockholms stad haft omfattande kännedom om och på olika sätt stöttat denna verksamhet. Om de inte känt till verksamheten så måste de i alla händelser aktivt valt att bortse från den.

I SVD:s artikel fortsätter också SL:s trygghetsansvarige tjänsteman att hävda att ”SL inte har sett några tecken på att CSG använt regelvidriga metoder, men att de ska inleda en utredning”. Det är inte en trovärdig utgångspunkt för en utredning av uppgifterna, och pekar på att den bör skötas av en extern granskare utanför SL.

CSG:s parapolisiära spaning är i själva verket en konsekvens av nolltoleranspolitiken mot graffiti i stockholmsregionen, och den ingår inte bara i ett nätverk för nolltolerans, utan även i en systematisk politik.

Denna politik innefattar förutom detta nära samarbete mellan polis, olika lokala och regionala myndigheter samt kommersiella vaktbolag även:
a) kraftigt ökade ekonomiska satsningar på graffitibekämpning.
b) långtgående inskränkningar i möjligheterna att utföra graffiti under lagliga former.
c) systematisk informationsspridning som misstänkliggör graffitintresserade ungdomar.

Därför räcker det inte med att datainspektionen och SL undersöker saken. Inte heller räcker det om Stockholmspolisen undersöker kopplingarna mellan CSG och den egna myndigheten (främst den numera nedlagda klotterkommissionen) även om det också är önskvärt. Nej, för att gå till botten med detta så krävs det en parlamentarisk utredning eller något liknande som tar ett helhetsgrepp över den förda graffitipolitiken.

söndag 23 mars 2014

Moderaterna: Banksy inte välkommen

Om några timmar vet vi om den brittiske gatukonstnären Banksys utannonserade besök blev av eller inte. Men kring Banksys eventuella besök har det också börjat spekuleras vad som skulle hända med ett olagligt uppfört verk. Bland annat Sveriges radio konstaterar att det kan uppstå "ett delikat problem".

"...om Banksy skulle måla ett verk på Stockholms gator har Stockholms stad ett delikat problem. Staden har nämligen en nolltolerans mot klotter och graffiti, en policy som säger att allt klotter ska tas bort inom 24 timmar."

P4 Radio Stockholm har utan resultat försökt få kulturborgarrådet att kommentera frågeställningen. Inte heller någon av de andra nolltoleranspolitikerna har kommenterat saken. Stockholmsmoderaterna fick dock redan 2007 frågan om vad man skulle göra med ett eventuellt Banksy-verk. Svaret var kort och koncist:
–Han är inte välkommen till Stockholm.

(Josefin Hökerberg, ”Mikael Söderlund: Stoppa vandringarna!”, Södermalmsnytt, 2007-05-27).


Eftersom inget annat uttalande finns att tillgå så får en anta att detta är Stadshusmajoritetens officiella hållning än idag.

onsdag 15 maj 2013

Trafikkontoret vill inte stå sönder saker – förutsatt att syftet är gott...

"Vi förstår att syftet är gott och därför kommer vi inte att ta ned giveboxen med våld och slå sönder den."
Stockholms Trafikkontor, DN 15 maj, 2013


På Trafikkontoret är man rädd för den så kallade spridningseffekten. Tidigare har det gällt klotter i samband med öppna graffitiväggar. Nu handlar det om att det
runt om i staden ska dyka upp tusentals så kallade giveboxar (där medborgarna kan byta saker med varandra utan pengar) efter att en gymnasiestudent gjort en dylik som examensprojekt. Man vill nämligen ha en "levande stad men inte saker som förfular eller stör".


Faksimil ur DN Stockholm 2013-05-15
PS
Den som vill fördjupa sig i ovan nämnda förvaltnings syn på det offentliga rummet kan med fördel också läsa tidningen Filters intressanta reportage "Hyenorna på trafikkontoret".

söndag 24 februari 2013

Alliansgraffiti i Maramö

Inför den borgerliga regeringsalliansen partiledarmöte i Maramö imorgon så tycks Annie Lööf ha hyrt in graffitimålare för att skapa ett beställningsverk. Det framgår av SVT:s förhandsreportage från den småländska byn.
 
Se klippet "Stort intresse inför alliansens möte".

Det hela kan ju verka banalt. Och borde så kanske vara. Men i nolltoleransens Stockholms skulle en motsvarande borgerlig graffitimålning vara en politisk bomb. Och just därför ska det bli intressant att se hur detta tas emot Stockholms borgerliga stadshusmajoritet.

Nolltoleransens framväxt var en blocköverskridande process, om än från delvis olika utgångspunkter. Sannolikt måste även dess nedmotering vara det.

onsdag 30 januari 2013

Blue på konstkuppen ikväll (30/1, 2012)


Ikväll visar SVT programmet konstkuppen med Carolina Falkholt, även känd som Blue, en av Sveriges internationellt mest berömda graffitimålare. SVT presenterar programmet med en fråga:
"Blue får kommunens välsignelse att måla graffiti på hela skolväggen mitt i lilla Bengtsfors. Men vad ska invånarna säga?
Detta får mig att komma att tänka på en målning av Blue, Part One och Case II som jag fotograferade i New York 1998.

Blue, Part One och Case II, Queens, New York 1998
Målningen är gjord på en av graffitiprojektet Phun Phactory's (numera 5Pointz) väggar i Queens, vilka hade upplåtits på försök av AmTrak (USA's motsvarighet till SJ).

Några dagar efter att målningen var klar hörde en boende i området av sig och klagade på Blues älva med naken överkropp. Phun Phactory's projektledare ville inte riskera verksamheten med ett bråk om bildernas innehåll och lät resolut måla över brösten med texten "censored" (censurerad).  

Hoppas att invånarna i Bengtsfors är mer toleranta än denna invånare i Queens. Eller annars arrangören mer is i magen.

Inget nytt underlag för Stockholms graffitipolitik i sikte

I radioprogrammet Kalibers granskning av Stockholms nolltolerans i somras (sänt 2/9) så berättade trafikkontorets representant att staden beställt en ny forskningsrapport för att få mer fakta på bordet för sin graffitipolitik.

Detta var goda nyheter. Efter att ha undersökt nolltoleransen mot graffiti kunde jag konstatera att den vilar på ett mycket bristfälligt underlag, och ibland uppenbara felaktigheter. Jag menar att (nästan) alla skulle tjäna på om Stockholms stad tog ett nytt grepp och utifrån ett sakligt och nyanserat underlag tittade på graffitifrågan nytt. Vilka problem finns – och vilka möjligheter.

När gatukonst.se efter programmet hörde av sig för att för att få underlaget till rapporten så meddelade staden att beställningen inte gjorts ännu, men att man planerade att höra av sig till kriminologiska institutionen på Stockholms universitet (som tidigare gjort en liknande studie):
"En förfrågan om att genomföra detta kommer med andra ord att skickas från Trafikkontoret till Stockholms universitet de kommande dagarna. Sedan får vi se om universitetet har resurser att genomföra detta eller ej".
Det som i radio framstod som en redan beställd rapport visar sig alltså vara idé om att skicka en förfrågan om en rapport. En rapport som man inte har avsatt medel för utan förväntar sig att universitetet ska bekosta.

Snarare än ett seriöst agerande för att få fram ny kunskap så framstår påståendet om rapporten som ett försök att skyla över det faktum att man inte har haft på fötterna vad gäller nolltoleranspolitiken. Detta intryck förstärks ytterligare av att rapporten – nu nästan ett halvår senare – fortfarande inte är beställd.

Gatukonst.se avslöjar att det faktiskt inte ens klart vilka frågor som ska ställas:
http://www.gatukonst.se/2013/01/29/ingen-forskning-om-graffitibrott/

tisdag 29 januari 2013

Konst på stickspår, september 1984

Under min jakt i tidningsarkivens mikrofilmer efter gamla artiklar om graffiti så slog det mig att det skulle vara intressant att se om, och i så fall vad, de skrev om den idag legendariska dokumentärfilmen Stylewars när den för första gången gick på svensk teve hösten 1984. 

Jodå - både Svenskan och DN tipsar om filmen, som på svenska fick titeln "Konst på stickspår". Även programtidningen Röster i radio-TV kör en stort uppslagen artikel. Svenska Dagbladet skriver att "Ikväll drar graffitikonsten in i de svenska vardagsrummen…"

Dagens Nyheter, fredagen den 21 september 1984

Jag tror att det idag kan vara svårt att förstå vilket brett genomslag ett inslag i teve kunde ha i Sverige 1984, när det i praktiken fanns två tevekanaler. Och vilket djupt intryck en enstaka dokumentär om en amerikansk subkultur kunde göra

Det är fredag i september och TV1 öppnar kvällen 16.30 med ett program om den gyllene spinnrocken, därefter nyheter och sedan ett populärvetenskapligt program om varvskrisen. Innan Stylewars går på 19.30 hinner man också med en cello-klass från Sveriges Radios musikskola som spelar Dvorak. 

Efter den drygt timslånga dokumentären om hiphop så är det åter dags för nyheter med sportextra innan kvällen avslutas med en dansföreställning som tar slut 22.20. I TV2 fortsätter kvällens deckare i ytterligare en timme. Den samlade tablån, som även rymmer norsk och dansk teve, får plats på en tredjedels tidningssida.  

Svenska Dagbladets tevetablå, fredagen den 21 september 1984
Jag skriver inte detta för att göra mig lustig över 1980-talets teveutbud, utan för att man ska förstå hur Stylewars kunde ses av tusentals ungdomar och lämna outplånliga intryck. Själv missade jag filmen och såg den först några år senare på en sliten VHS, men jag har pratat med personer som i detalj kan redogöra för var de satt, med vem de var, hur pizzan på tallriken kallnade och läskens kolsyra bubblade bort medan de tittade på filmen, den där kvällen då graffitikonsten rullade in i de svenska vardagsrummen – och ut i de offentliga rummen...