onsdag 15 maj 2013

Trafikkontoret vill inte stå sönder saker – förutsatt att syftet är gott...

"Vi förstår att syftet är gott och därför kommer vi inte att ta ned giveboxen med våld och slå sönder den."
Stockholms Trafikkontor, DN 15 maj, 2013


På Trafikkontoret är man rädd för den så kallade spridningseffekten. Tidigare har det gällt klotter i samband med öppna graffitiväggar. Nu handlar det om att det
runt om i staden ska dyka upp tusentals så kallade giveboxar (där medborgarna kan byta saker med varandra utan pengar) efter att en gymnasiestudent gjort en dylik som examensprojekt. Man vill nämligen ha en "levande stad men inte saker som förfular eller stör".


Faksimil ur DN Stockholm 2013-05-15
PS
Den som vill fördjupa sig i ovan nämnda förvaltnings syn på det offentliga rummet kan med fördel också läsa tidningen Filters intressanta reportage "Hyenorna på trafikkontoret".

söndag 24 februari 2013

Alliansgraffiti i Maramö

Inför den borgerliga regeringsalliansen partiledarmöte i Maramö imorgon så tycks Annie Lööf ha hyrt in graffitimålare för att skapa ett beställningsverk. Det framgår av SVT:s förhandsreportage från den småländska byn.
 
Se klippet "Stort intresse inför alliansens möte".

Det hela kan ju verka banalt. Och borde så kanske vara. Men i nolltoleransens Stockholms skulle en motsvarande borgerlig graffitimålning vara en politisk bomb. Och just därför ska det bli intressant att se hur detta tas emot Stockholms borgerliga stadshusmajoritet.

Nolltoleransens framväxt var en blocköverskridande process, om än från delvis olika utgångspunkter. Sannolikt måste även dess nedmotering vara det.

onsdag 30 januari 2013

Blue på konstkuppen ikväll (30/1, 2012)


Ikväll visar SVT programmet konstkuppen med Carolina Falkholt, även känd som Blue, en av Sveriges internationellt mest berömda graffitimålare. SVT presenterar programmet med en fråga:
"Blue får kommunens välsignelse att måla graffiti på hela skolväggen mitt i lilla Bengtsfors. Men vad ska invånarna säga?
Detta får mig att komma att tänka på en målning av Blue, Part One och Case II som jag fotograferade i New York 1998.

Blue, Part One och Case II, Queens, New York 1998
Målningen är gjord på en av graffitiprojektet Phun Phactory's (numera 5Pointz) väggar i Queens, vilka hade upplåtits på försök av AmTrak (USA's motsvarighet till SJ).

Några dagar efter att målningen var klar hörde en boende i området av sig och klagade på Blues älva med naken överkropp. Phun Phactory's projektledare ville inte riskera verksamheten med ett bråk om bildernas innehåll och lät resolut måla över brösten med texten "censored" (censurerad).  

Hoppas att invånarna i Bengtsfors är mer toleranta än denna invånare i Queens. Eller annars arrangören mer is i magen.

Inget nytt underlag för Stockholms graffitipolitik i sikte

I radioprogrammet Kalibers granskning av Stockholms nolltolerans i somras (sänt 2/9) så berättade trafikkontorets representant att staden beställt en ny forskningsrapport för att få mer fakta på bordet för sin graffitipolitik.

Detta var goda nyheter. Efter att ha undersökt nolltoleransen mot graffiti kunde jag konstatera att den vilar på ett mycket bristfälligt underlag, och ibland uppenbara felaktigheter. Jag menar att (nästan) alla skulle tjäna på om Stockholms stad tog ett nytt grepp och utifrån ett sakligt och nyanserat underlag tittade på graffitifrågan nytt. Vilka problem finns – och vilka möjligheter.

När gatukonst.se efter programmet hörde av sig för att för att få underlaget till rapporten så meddelade staden att beställningen inte gjorts ännu, men att man planerade att höra av sig till kriminologiska institutionen på Stockholms universitet (som tidigare gjort en liknande studie):
"En förfrågan om att genomföra detta kommer med andra ord att skickas från Trafikkontoret till Stockholms universitet de kommande dagarna. Sedan får vi se om universitetet har resurser att genomföra detta eller ej".
Det som i radio framstod som en redan beställd rapport visar sig alltså vara idé om att skicka en förfrågan om en rapport. En rapport som man inte har avsatt medel för utan förväntar sig att universitetet ska bekosta.

Snarare än ett seriöst agerande för att få fram ny kunskap så framstår påståendet om rapporten som ett försök att skyla över det faktum att man inte har haft på fötterna vad gäller nolltoleranspolitiken. Detta intryck förstärks ytterligare av att rapporten – nu nästan ett halvår senare – fortfarande inte är beställd.

Gatukonst.se avslöjar att det faktiskt inte ens klart vilka frågor som ska ställas:
http://www.gatukonst.se/2013/01/29/ingen-forskning-om-graffitibrott/

tisdag 29 januari 2013

Konst på stickspår, september 1984

Under min jakt i tidningsarkivens mikrofilmer efter gamla artiklar om graffiti så slog det mig att det skulle vara intressant att se om, och i så fall vad, de skrev om den idag legendariska dokumentärfilmen Stylewars när den för första gången gick på svensk teve hösten 1984. 

Jodå - både Svenskan och DN tipsar om filmen, som på svenska fick titeln "Konst på stickspår". Även programtidningen Röster i radio-TV kör en stort uppslagen artikel. Svenska Dagbladet skriver att "Ikväll drar graffitikonsten in i de svenska vardagsrummen…"

Dagens Nyheter, fredagen den 21 september 1984

Jag tror att det idag kan vara svårt att förstå vilket brett genomslag ett inslag i teve kunde ha i Sverige 1984, när det i praktiken fanns två tevekanaler. Och vilket djupt intryck en enstaka dokumentär om en amerikansk subkultur kunde göra

Det är fredag i september och TV1 öppnar kvällen 16.30 med ett program om den gyllene spinnrocken, därefter nyheter och sedan ett populärvetenskapligt program om varvskrisen. Innan Stylewars går på 19.30 hinner man också med en cello-klass från Sveriges Radios musikskola som spelar Dvorak. 

Efter den drygt timslånga dokumentären om hiphop så är det åter dags för nyheter med sportextra innan kvällen avslutas med en dansföreställning som tar slut 22.20. I TV2 fortsätter kvällens deckare i ytterligare en timme. Den samlade tablån, som även rymmer norsk och dansk teve, får plats på en tredjedels tidningssida.  

Svenska Dagbladets tevetablå, fredagen den 21 september 1984
Jag skriver inte detta för att göra mig lustig över 1980-talets teveutbud, utan för att man ska förstå hur Stylewars kunde ses av tusentals ungdomar och lämna outplånliga intryck. Själv missade jag filmen och såg den först några år senare på en sliten VHS, men jag har pratat med personer som i detalj kan redogöra för var de satt, med vem de var, hur pizzan på tallriken kallnade och läskens kolsyra bubblade bort medan de tittade på filmen, den där kvällen då graffitikonsten rullade in i de svenska vardagsrummen – och ut i de offentliga rummen...
 


söndag 27 januari 2013

1980-talets graffitidebatt, del 5: Purism

1980-talets graffitidebatt går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta sätt att se på graffiti. Ett synsätt där man förstår graffiti som ett fenomen, och ett där det uppfattas som ett problem. Dessa två kan i sin tur ytterligare delas upp i motsatta förhållningssätt och på så sätt kan man tala om fyra ”delfält”. Efter stoppa sabbet, intellektualism och repressiv tolerans så är idag det dags för en presentation av det fjärde och sista fältet: purism. 

Inom purismen finns ett visst stöd för olaglig graffiti, eftersom graffitin ur detta perspektiv uppfattas en sund protestyttring och/eller en vital ungdomskultur. Däremot betraktas laglig graffiti och utställningar med stor misstänksamhet, eftersom man menar att vuxensamhället främst exploaterar ungdomar och ungdomskulturer i sina egna intressen.

Det kan handla om kommersiella intressen som när graffiti används som reklam i annonser, design på kläder eller konst på gallerier, eller så kan det handla om intressen att kontrollera ungdomar som när den repressiva toleransen försöker inlemma graffitin i samhällets institutioner och på så sätt stoppa det olagliga målandet. Ofta menar debattörer inom purismen också att graffitins subversiva kraft går förlorad när institutionerna tar sig an uttrycket.

--> "Daze! Crash!! Lee!!! Noc!!!!”, recension i Svenska Dagbladet 1985-12-07.  

Konstkritikern och blivande Moderna museet-chefen Lars Nittves recension av utställningen ”Amerikanskt 80-tal” på Liljevalchs i Stockholm vintern 1985 är ett bra exempel på purism. Utställningen innehöll verk av flera kända graffitimålare från New York (bl a Futura 2000, Lee Quinones, Noc 167, Lady Pink och Crash), men också av en rad andra konstnärer.  Graffiti på duk är, menar recensenten, ett av de mest kommersiellt spekulativa uttrycken i samtidskonsten. I sin formulering lyckas han dessutom få med en elegant referens till 1974-års kulturpolitiska proposition: 

hundratusentals pendlare mellan Bronx och Brooklyn kan se graffitiskrivarnas färgstarka fanfarer, deras ”blasters” och ”tags” på de bullrande vagnarnas smutsgrå sidor […] Fjärran tunnelbanans bullrande inferno, på prydliga tavlor i konsthallens salar, förvandlas de stolta fanfarerna till ett sorgligt memento om vad kulturrådet brukar kalla ”kommersialismens negativa biverkningar”.

Purism befinner i direkt motsatsförhållande till den repressiva toleransen och egentligen även stoppa sabbet. Men i sin skepsis till laglig graffiti hamnar purism och stoppa sabbet ändå nära varandra. Man kan förenklat säga att de i förhållande till laglig graffiti når nästan samma slutsats, om än från diametralt motsatta utgångspunkter. Här finns också det stora problemet med purism som jag ser det.
Det går naturligtvis att hävda (liksom att ifrågasätta) att olagligt utförd graffiti är en genuin ungdomskultur och ett subversivt uttryck – men om man intar denna hållning så borde man ju i den etiska och intellektuella hederlighetens namn ta en aktiv debatt och ta fajten med de krafter som då bekämpar detta uttryck, främst kanske aktörer inom stoppa sabbet. Detta har jag dock inte hittat några exempel på.

 

torsdag 17 januari 2013

Reklam för roman om graffiti stoppas i New Yorks tunnelbana

Författaren Adam Mansbach tillhör en grupp intellektuella och med rötter i hiphopkulturen som har fått en växande betydelse i amerikansk samhällsdebatt. Mansbach har bland annat varit gästprofessor vid Rutgers University i New Jersey och är även verksam som kritiker och debattör, och har vid sidan av tre romaner publicerat en diktsamling samt ett stort antal artiklar och essäer i skilda ämnen. 

Barnboken "Go the Fuck To Sleep" kom 2011 och blev Mansbachs genombrott för en bredare publik (den har översatts till många språk och finns på svenska under titeln "Sov nu för fan").

I dagarna släpptes hans tredje roman. "Rage is Back" handlar om ett crew med graffitimålare i New York, och har fått ett mycket gott mottagande i USA. Till exempel San Francisco Cronicle menar att boken är "ett nostalgiskt kärleksbrev till staden och graffitins gyllene era. Sprängfylld av referenser 80-talets rap och old-school graffiti så lyckas romanen att förhålla sig ärligt till sitt ämne utan stöta bort läsare som inte känner till Boogie Down Productions eller alla detaljer i New Yorks tunnelbana."


Bokens ursprungliga manus till är dock till stora delar skrivet i Stockholm där Mansbach var bosatt under några månader vintern och våren 2008-2009. Och såhär beskrev han boken när jag intervjuade honom för snart fyra år sedan (i mars 2009):



Under rubriken "The Stupidity Of New York's Long, Expensive (And Ongoing) War On Graffiti" attackerar författaren nu MTA:s politik mot graffiti (MTA är New Yorks tunnelbanemyndighet). Detta efter att en reklamkampanj för boken stoppats i tunnelbanan. Enligt det företag som ansvarar för annonseringen var problemet estetiskt. Det handlade "om bokstävernas stil. MTA vill inte ha någonting som liknar ut som graffiti". 

Mansbach skriver i sin debattartikel att händelsen antagligen kan framstå som trivial:


"...om man inte tar hänsyn till att greppen i kampen mot graffiti förebådade en hel generations upplevelse av brottsbekämpning och inskränkt personlig frihet. Kampen inleddes av borgmästare John Lindsay redan 1972, och under de kommande 17 åren skulle staden spendera 300 miljoner dollar på att försöka köra graffiti-fria tåg – detta under en period när tunnelbanan knappt fungerade och staden stod på gränsen till konkurs. Uppenbarligen fanns det mer på spel än estetik.

Vad som stod på spel blir tydligare när man undersöker polisens profilering av graffitimålare. De beskrevs som "svart, brun eller annan hudfärg, i denna ordning," och förtalades som sociopater, narkomaner, och monster. Detta handlar om en kamp om det offentliga rummet, och vi bör komma ihåg att vid den tidpunkt då kampen började, så arresterades även tonåringar för att dansa breakdance i tunnelbanan och för att utan tillstånd ha fester på asfalterade skolgårdar i Bronx. Sammantaget representerar  dessa tre aktiviteter också hip-hopen födelse, den enskilt mest inflytelserika subkultur skapas i detta eller något annat land under det senaste halvseklet."
Läs hela debattinlägget här.

måndag 14 januari 2013

Till minne av något mindre minnesvärt


Helsingfors är fullt av statyer och monument. I Esplanadparken står Johan Ludvig Runeberg, på Senatorstorget står tsar Alexander II och på Gamla studenthusets fasad tronar Väinämöinen och Ilmarinen, de mytologiska hjältarna från nationaleposet Kalevala. Resta efter hjältar, vedermödor och död. Men minnesmärken över det lidande som stadens graffitimålare fick uppleva åren 1998-2008 har saknats. För att rätta till bristen beslutade sig gatukonstnären Hende Nieminen att göra slag i saken och skapa ett själv. 

I närheten av Pulu-tunneln upprättade han i höstas ett mäktigt minnesmärke över Stop töhry-projektet (Stoppa klottret), som Helsingfors nolltolerans-kampanj hette. "Stop töhryille 1998-2008 Rest in pieces", står det i frakturstil på en svartsprejad sten, som från början var en anonym betongklump. Texten är enligt utsago gjord i krom med hjälp av en handklippt stencil. 



Stenen står stadigt än i dag. I dagarna besökte Hende Nieminen platsen på nytt för att, som man gör vid årsslut, summera och se tillbaka på vad som varit. Den här gången prydde han stenen med en krans av taggtråd, barrkvistar och blommor av etiketter från gamla sprejburkar: 
"Så där vilar den. Ett taggigt minne dekorerat av pappersblommor och barrgrenar. En för hiphopkulturen väsentlig del av uttrycket 'Know your history'", skriver Hende Nieminen på sin blogg.

Läs (på finska) och se bilder på minnesmärket här. För finskspråkiga rekommenderas boken "Muutaman töhryn tähden" (Into, 2011) av Mikael Brunila, Kukka Ranta och Eetu Viren, som handlar om nolltoleransen mot graffiti i Helsingfors. 

Kristian Borg
Kristian Borg är kulturredaktör på Fria Tidningen och förläggare på Verbal förlag. Han är uppvuxen i Hässelby i västra Stockholm och kan finländska, som han pratat med sina föräldrar vilka kom till Stockholm från Finland under arbetskraftsinvandringen under de svenska rekordåren. Detta är en kompetens som han utnyttjat i flera artiklar om graffiti och gatukonst-kultur i Helsingfors:

"Graffiti har ingen ålder" (om finska seniorcrewet K65)
"Det finska klotterkriget"(som också ger en bra bakgrund till den nuvarande graffitisituationen i Helsingfors).



tisdag 8 januari 2013

City branding, gentifiering och nolltolerans

När nolltoleransen mot graffiti etablerades motiverades det delvis med argumentet om att staden skulle vara attraktiv för investerare och turister. I en annons från Stockholms stad från 1995 står det till exempel:

Stadens politiker marknadsför Stockholm som en attraktiv stad att leva och arbeta i. Då tittar vi extra noga runt omkring oss och försöker se Stockholm med nya ögon. Och ser plötsligt att staden är skräpig och nedklottrad. Vare sig vi får fint besök eller inte, så måste vi ta krafttag mot nedskräpningen – så här kan vi inte ha det. (Metro 1995-10-31)

Att marknadsföra staden som ett varumärke i konkurrens med andra städer brukar kallas för city branding. Förenklat så handlar det om aktiviteter som fysiskt såväl som konceptuellt strävar efter att förvandla staden – från en plats för medborgare till en destination för konsumenter. Oavsett om vad man tycker om fenomenet så råder det knappast något tvivel om att det vunnit terräng de senaste två decennierna. Som också framgår av citatet är den estetiska representativiteten viktig, och det är på denna punkt graffitin anses störande. 

Ofta utgår man från forskaren Richard Floridas idéer om den kreativa klassen. Det städerna vill locka till sig är unga välutbildade och i vid mening kreativa individer: ingenjörer, entreprenörer och formgivare. City branding är på så sätt också närbesläktat med en annan stark tendens de senaste åren, nämligen gentrifiering (att resurssvaga grupper tvingas bort från vissa bostadsområden genom höjda hyror och omvandlingar av boendeformer).

Personligen ogillar jag när städernas myndigheter så uppenbart fokuserar på att gynna välbärgade besökare och kapital. Men ur nolltoleransens synpunkt är kanske problemet inte främst etiskt eller moraliskt utan sakligt: graffiti står inte självklart i motsats till en attraktiv stad. 

De senaste åren har såväl tillfälliga turister som en bofast resursstark ung medelklass lockats till graffiti- och gatukonstfyllda stadsdelar som Prenzlauer Berg i Berlin och Williamsburg i Brooklyn. Och i England har faktiskt Banksy anklagats för att driva på en gentrifiering genom att hans stenciler driver upp fastighetspriserna, och minst ett verk vandaliserats med hänvisning till detta.

City branding av Berlin: "be open, be free, be Berlin" med hjälp av graffiti, kreativitet och mångfald.

Kunskapskanalen har under julhelgen sänt en sevärd fransk teveserie. Destination New York är en blandning av kulturdokumentär och resereportage med historiska såväl som samtida nedslag i olika delar av New York. Tips och fakta av en typ som antagligen tilltalar just den välutbildade och resursstarka grupp människor som städernas myndigheter vill locka till sig. 

Och gatukonst och graffiti intar en central plats bland de sevärdheter som presenteras. I programmet om Queens och där får vi möta graffitimålaren Meres som berättar om 5 Pointz, som jag tidigare skrivit om i serien om laglig graffiti. (Meres kommer cirka 24 minuter in i reportaget som ligger upp till 2012-01-26). Här besöker de också bland annat jazzmusikern Louis Armstrongs hem.

I Bronx (del 2) besöker programmet TATS-crew i Hunts Points och intervjuar Bio om graffiti som en del av hiphopen (cirka 16 minuter in i ligger upp till 2012-01-25). I Spanish Harlem (del 5) får vi veta mer om "Manny Vegas gatukonstinitiativ", och del 1 skymtar Keith Haring förbi flera gånger. 

Det är inte omöjligt att Stockholms nolltolerans mot graffiti har varit en strategisk felsatsning – inte bara ur ungdomskulturellt och brottspreventivt perspektiv – utan också ur synvikeln med city branding.

Om inte annat så är programmen ett levande bevis på att New Yorks beryktade Zero Tolerance innebär något helt annat än den skandinaviska nolltoleransen.

onsdag 2 januari 2013

Gemensam nekrolog över StayHigh149 & George Wilson


New York Times kopplar ett intressant grepp och tecknar gemensam dödsruna över den berömde graffitipionjären Wayne Roberts (alias StayHigh149) och den neokonservativa statsvetaren James Q. Wilson som båda gick bort 2012. 

Wilson utvecklade 1982 (tillsammans med kollegan George L. Kelling) idén om Broken Windows, den hypotes som kom att ligga till grund för New York-polisens arbete med Zero Tolerance under 1990-talet.
 
New York Times skriver att Wilson säkert "skulle ha rest ragg om han känt till att Roberts, på toppen av sin berömmelse som taggare, fick betala en bot på ynka 20 dollar, när han väl greps 1973. Han var på lunchrast och kom tillbaka till arbetet samma dag."

Läs hela runan här.

StayHigh149 signerar bok, 2008

StayHigh149:s karakteristiska rökande helgonfigur, 2008