City branding, gentifiering och nolltolerans

När nolltoleransen mot graffiti etablerades motiverades det delvis med argumentet om att staden skulle vara attraktiv för investerare och turister. I en annons från Stockholms stad från 1995 står det till exempel:

Stadens politiker marknadsför Stockholm som en attraktiv stad att leva och arbeta i. Då tittar vi extra noga runt omkring oss och försöker se Stockholm med nya ögon. Och ser plötsligt att staden är skräpig och nedklottrad. Vare sig vi får fint besök eller inte, så måste vi ta krafttag mot nedskräpningen – så här kan vi inte ha det. (Metro 1995-10-31)

Att marknadsföra staden som ett varumärke i konkurrens med andra städer brukar kallas för city branding. Förenklat så handlar det om aktiviteter som fysiskt såväl som konceptuellt strävar efter att förvandla staden – från en plats för medborgare till en destination för konsumenter. Oavsett om vad man tycker om fenomenet så råder det knappast något tvivel om att det vunnit terräng de senaste två decennierna. Som också framgår av citatet är den estetiska representativiteten viktig, och det är på denna punkt graffitin anses störande. 

Ofta utgår man från forskaren Richard Floridas idéer om den kreativa klassen. Det städerna vill locka till sig är unga välutbildade och i vid mening kreativa individer: ingenjörer, entreprenörer och formgivare. City branding är på så sätt också närbesläktat med en annan stark tendens de senaste åren, nämligen gentrifiering (att resurssvaga grupper tvingas bort från vissa bostadsområden genom höjda hyror och omvandlingar av boendeformer).

Personligen ogillar jag när städernas myndigheter så uppenbart fokuserar på att gynna välbärgade besökare och kapital. Men ur nolltoleransens synpunkt är kanske problemet inte främst etiskt eller moraliskt utan sakligt: graffiti står inte självklart i motsats till en attraktiv stad. 

De senaste åren har såväl tillfälliga turister som en bofast resursstark ung medelklass lockats till graffiti- och gatukonstfyllda stadsdelar som Prenzlauer Berg i Berlin och Williamsburg i Brooklyn. Och i England har faktiskt Banksy anklagats för att driva på en gentrifiering genom att hans stenciler driver upp fastighetspriserna, och minst ett verk vandaliserats med hänvisning till detta.

City branding av Berlin: "be open, be free, be Berlin" med hjälp av graffiti, kreativitet och mångfald.

Kunskapskanalen har under julhelgen sänt en sevärd fransk teveserie. Destination New York är en blandning av kulturdokumentär och resereportage med historiska såväl som samtida nedslag i olika delar av New York. Tips och fakta av en typ som antagligen tilltalar just den välutbildade och resursstarka grupp människor som städernas myndigheter vill locka till sig. 

Och gatukonst och graffiti intar en central plats bland de sevärdheter som presenteras. I programmet om Queens och där får vi möta graffitimålaren Meres som berättar om 5 Pointz, som jag tidigare skrivit om i serien om laglig graffiti. (Meres kommer cirka 24 minuter in i reportaget som ligger upp till 2012-01-26). Här besöker de också bland annat jazzmusikern Louis Armstrongs hem.

I Bronx (del 2) besöker programmet TATS-crew i Hunts Points och intervjuar Bio om graffiti som en del av hiphopen (cirka 16 minuter in i ligger upp till 2012-01-25). I Spanish Harlem (del 5) får vi veta mer om "Manny Vegas gatukonstinitiativ", och del 1 skymtar Keith Haring förbi flera gånger. 

Det är inte omöjligt att Stockholms nolltolerans mot graffiti har varit en strategisk felsatsning – inte bara ur ungdomskulturellt och brottspreventivt perspektiv – utan också ur synvikeln med city branding.

Om inte annat så är programmen ett levande bevis på att New Yorks beryktade Zero Tolerance innebär något helt annat än den skandinaviska nolltoleransen.