1980-talets graffitidebatt går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta sätt att se på graffiti. Ett synsätt där man förstår graffiti som ett fenomen, och ett där det uppfattas som ett problem. Dessa två kan i sin tur ytterligare delas upp i motsatta förhållningssätt och på så sätt kan man tala om fyra ”delfält”. Efter stoppa sabbet, intellektualism och repressiv tolerans så är idag det dags för en presentation av det fjärde och sista fältet: purism.
Inom purismen finns ett visst stöd för olaglig graffiti, eftersom graffitin ur detta perspektiv uppfattas en sund protestyttring och/eller en vital ungdomskultur. Däremot
betraktas laglig graffiti och utställningar med stor misstänksamhet,
eftersom man menar att vuxensamhället främst exploaterar ungdomar och
ungdomskulturer i sina egna intressen.
Det kan handla om kommersiella intressen som när graffiti används som reklam i annonser, design på kläder eller konst på gallerier, eller så kan det handla om intressen att kontrollera ungdomar som när den repressiva toleransen försöker inlemma graffitin i samhällets institutioner och på så sätt stoppa det olagliga målandet. Ofta menar debattörer inom purismen också att graffitins subversiva kraft går förlorad när institutionerna tar sig an uttrycket.
 |
Konstkritikern och blivande Moderna museet-chefen Lars Nittves recension av utställningen ”Amerikanskt 80-tal” på Liljevalchs i Stockholm vintern 1985 är ett bra exempel på purism. Utställningen innehöll verk av flera kända graffitimålare från New York (bl a Futura 2000, Lee Quinones, Noc 167, Lady Pink och Crash), men också av en rad andra konstnärer. Graffiti på duk är, menar recensenten, ett av de mest kommersiellt spekulativa uttrycken i samtidskonsten. I sin formulering lyckas han dessutom få med en elegant referens till 1974-års kulturpolitiska proposition:
hundratusentals pendlare mellan Bronx och Brooklyn kan se graffitiskrivarnas färgstarka fanfarer, deras ”blasters” och ”tags” på de bullrande vagnarnas smutsgrå sidor […] Fjärran tunnelbanans bullrande inferno, på prydliga tavlor i konsthallens salar, förvandlas de stolta fanfarerna till ett sorgligt memento om vad kulturrådet brukar kalla ”kommersialismens negativa biverkningar”.
Purism befinner i direkt motsatsförhållande till den repressiva toleransen och egentligen även stoppa sabbet. Men i sin skepsis till laglig graffiti hamnar purism och stoppa sabbet ändå nära varandra. Man kan förenklat säga att de i förhållande till laglig graffiti når nästan samma slutsats, om än från diametralt motsatta utgångspunkter. Här finns också det stora problemet med purism som jag ser det.
Det går naturligtvis att hävda (liksom att ifrågasätta) att olagligt utförd graffiti är en genuin ungdomskultur och ett subversivt uttryck – men om man intar denna hållning så borde man ju i den etiska och intellektuella hederlighetens namn ta en aktiv debatt och ta fajten med de krafter som då bekämpar detta uttryck, främst kanske aktörer inom stoppa sabbet. Detta har jag dock inte hittat några exempel på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar