1980-talets graffitidebatt, del 3: intellektualism

Innan Nolltoleransen slog igenom gick graffitidebatten att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta grundläggande synsätt: ett fenomenorienterat respektive ett problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag detta fält. Denna gång handlar det om ett av två fenomenorienterade synsätt: intellektualism.

Inom intellektualistiska (eller den intellektuellt prövande) delen av fältet så menar man att graffiti är uttryck för olika samhällsfenomen och den säger något intressant om samtiden, samhället och/eller kulturen. Den är sannolikt den udda fågeln i sammanhanget, men debattörerna (som är ofta konstnärer, författare och kulturskribenter) besitter samtidigt ett kulturellt kapital som de andra saknar. Ren innehållsligt sett så är den mycket bred och spretig.

Journalisten och författaren Kerstin Vinterhed menade till exempel att tunnelbanegraffitin blottat en generationskonflikt och att klottret mer än något annat  ”lyckats utlösa en gemensam, kraftfull vuxen reaktion av det gamla hederliga slaget, en reaktion som inte går att ta miste på i sin auktoritära myndighet”. (DN 1987-12-19)

Det kanske mest slående exemplet är ändå konstnären Carl Johan De Geer kritik av SL:s kampanj ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?”.

De Geer menar i artikel på Aftonbladets kultursida att reklamen i tunnelbanan innebär ett mental nedskräpande och att SL:s kampanj handlar om att sila mygg och svälja kameler. I själva verket kan klottret i tunnelbanan fungera som en motkraft mot reklamens "påflugna språk och falska intimitet" menar han (i en hållning som i dagens mediaklimat förmodligen skulle uppfattas som närmast extremistisk): "Dessa lurendrejerier kan vi nu få hjälp mot, av det nya klottret, med de nya breda pennorna! När det är som bäst bildar det ett mönster över hela de lackerade väggytorna, organiskt som barkens fåror på träden eller små vågors spel över en stilla vattenyta. Vilken harmoni, och vilken hjälp att flytta blicken från de skrikiga reklamplakaten!"

Carl Johan De Geer, ”Underjordens väktare”, Aftonbladet, 1987-05-30

Carl Johan de Geer tar också kampanjens retoriska fråga på allvar – alltså varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma –  och påpekar att ”...det ena utesluter på inget sätt det andra […] det fullklottrade rummet är helt enkelt mysigt! Klottra på då bara, både hemma och borta, blir då budskapet.”