Inledningsvis förhåller sig Nolltoleransen till 1980-talets graffitidebatt i Stockholm, en går att förstå som ett fält där olika debattörer intog olika positioner, utifrån två motsatta sätt att se på graffiti: en fenomenorienterat respektive problemorienterat. I en serie inlägg beskriver jag dessa positioner. Denna gång handlar det om Stoppa sabbet.
Den dominerande positionen graffitidebatten under 1980-talets andra halva går att sammanfatta med två ord: "Stoppa sabbet". Det är en position som förekommer såväl inom reklamkampanjer, på debattplats och inom nyhetsjournalistiken. De främsta aktörerna är polisen och SL.
Inom Stoppa sabbet används nästan uteslutande ordet klotter för att beskriva graffiti – ett allvarligt och dyrt problem som man menar förfular staden. Samtidigt uppfattas klotter som en del av ett större problem – skadegörelse och vandalisering.
Den centrala frågeställningen är: hur ska vi få stopp på förstörelsen? Lösningen stavas polisiära insatser, informationskampanjer och skärpt lagstiftning. Bortsett från ett uppenbart motstånd mot olaglig graffiti finns ofta ett indirekt motstånd även mot laglig graffiti, kanske främst för att det framstår som helt otänkbart att någon skulle vilja se mer klotter.
Stoppa sabbet är förmodligen tydligast i kampanjbudskap som ”Varför klottra borta när du kan göra det så här mysigt hemma?” och "klottrare som åker fast gör en dyr tavla" från 1987:
Det här var innan reklamteve så filmen visades bland annat på monitorer i tunnelbanan samt på Clocks hamburgerrestauranger. (Om det är någon som minns andra mediekanaler så får den gärna höra av sig).
Stoppa sabbet var som sagt ett dominerande, men långt ifrån ett oomtvistat synsätt. I nästa del skriver jag om konstnären Carl Johan De Geers kritik av SL:s kampanjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar