Dessutom rymde dessa två synsätt ytterligare två delvis motsatta förhållningssätt så att man kan tala om fyra ”delfält”: Stoppa sabbet, Repressiv tolerans, purism samt en intellektuellt prövande hållning (som jag av utrymmesskäl i bilden nedan lite svepande sammanfattar som intellektualism). Jag har fått lite frågor kring detta och har därför försökt göra en schematisk bild över hur debatten kan förstås:
Inom den problemorienterade förståelsen av graffiti finns tydliga skillnader mellan de debattörer som vill ha hårdare tag (stoppa sabbet), och de som istället vill bekämpa problemet med ”mjuka” åtgärder (Repressiv tolerans). Eftersom man inom båda dessa fält främst uppfattar graffiti som ett problem så framförs ofta konkreta åtgärder och lösningar.
Den fenomenorienterade förståelsen utesluter inte att man uppfattar problematiska sidor av graffiti, men den har generellt en mer komplex förståelse av graffiti, och man väger olika aspekter mot varandra.
Den fenomenorienterade är också på alla sätt betydligt mer spretig än den problemorienterade men rymmer även den en motsättning, som går mellan en intellektuellt prövande hållning och en position jag väljer att kalla för purist där graffiti uppfattas som en ungdomskultur som i möjligaste mån bör lämnas i fred (purism eftersom man uppfattar graffiti som ett oförfalskat och äkta uttryck).
Jag har i denna del av undersökningen utgått från de artiklar som funnits förtecknade i Staffan Jacobsons avhandling "Den spraymålade bilden" (1997) och Mattias Ekmans uppsats "Klottrare organiserade som mc-gäng" och kommer framöver ge konkreta exempel på dessa hållningar. Den som är intresserad kan också läsa sidorna 64-70 i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar