måndag 30 april 2012

Noll Tolerans på tryckeri


Noll tolerans – Kampen mot graffiti är en analys av den graffitipolitik som förts i Stockholm 1995-2011. Med form av Daniel Adams-Ray och personligt efterord av Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki. Nu på tryckeriet och release om några veckor!

fredag 27 april 2012

Både löjligt och allvarligt

Flera medier har den senaste veckan rapporterat förändringar i den politiska opinionen i huvudstaden. Efter ett tydligt borgerligt övertag tycks det väga mer jämnt mellan blocken. Detta kommenterades i DN i förra veckan av Viktor Barth-Kron, som också spekulerade i orsakerna och avfärdade att svängningen i fråga om nolltolerans skulle kunna ha med saken att göra: "Att det skulle handla om Socialdemokraternas framryckning i frågan om att legalisera graffiti kan vi nog utesluta".

Jag tycker att Barth-Kron sätter fingret (om än kanske inte helt medvetet) på två intressanta saker. 

För det första föreställningen om att en skrotning av nolltoleransen skulle innebära en "legalisering" av graffiti. Det kan i sin tur förstås på två sätt. Dels handlar det om föreställningen om att det utan nolltolerans är det fritt fram att måla var som helst utan tillstånd. Dels att nolltoleransen innebär en kriminalisering av själva konstformen graffiti. Ingen av de två förståelserna stämmer, men den sistnämnda ligger närmare de faktiska omständigheterna (även om graffiti inte är olagligt som formspråk, så är det i Stockholm mycket svårare att ställa ut graffiti än någon annan konstform).


För det andra – och antagligen viktigare – så sätter journalisten fingret på den dubbelhet som präglar den politiska och mediala diskussionen om graffiti. 

Å ena sidan är det lite löjligt fenomen, inte en speciellt viktig fråga och knappast något som påverkar opinionen. Å andra sidan är det ett allvarligt samhällsproblem som vi satsar stora resurser på, och något som har ett högt politiskt signalvärde.


Den här blandningen av löje och allvar försvårar debatten. Antagligen för alla inblandade men ändå främst för de som kritiserar den dominerande politiken. När nu Socialdemokraterna med Tomas Rudin i spetsen vänt i frågan så uppmärksammas detta gång på gång (vilket beror på allvaret och det höga politiska signalvärde) men det reduceras samtidigt mest en lite lustig humoristisk knorr (vilket beror på löjet). 

Nu tror inte heller jag att nolltolerans i sig är en fråga som avgör val, eller ens skiftningar i opinionen. 

Men när den borgerliga majoriteten under det senaste halvåret på ett ganska taffligt sätt backat i frågan och försökt omformulera politiken fast utan att ta tag i problemen och istället ducka i debatten. Och när oppositionen i jämförelse framstår som initiativkraftiga – ja, då så skulle det väl kunna vara en (om än inte en avgörande) orsak till förändringar i opinionen? Det vill i alla fall jag tro.

 DN 2012-04-18

onsdag 18 april 2012

Konstens frihet, minstrel show och graffiti


 
"Det måste förstås finnas konst som vi inte tycker om. Så har det alltid varit och måste så förbli" sade vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till DN angående att hon skurit upp en tårta formad som en kvinnokropp. Tårtan i fråga var ett konstverk av Makode Linde skapad med ett bildspråk hämtat ur den amerikanska rasistiska traditionen som brukar kallas "minstrel show". 

Bilden kan framstå som osmaklig men konstens frihet väger tungt, ungefär så kan man sammanfatta Adelsohn Liljeroth försvar när hon anklagas för omdömeslöshet och rasism. När debattens vågor gick höga för drygt tre år sedan så stod konstens frihet inte lika högt i kurs hos kulturministern. Tvärtom. Då raljerade hon hånfullt över Anna Odell arbete och Nugs verk "Territorial Pissing":

"Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?", (Aftonbladet, 2009-02-15).

När det gäller "Territorial Pissing" var det dessutom ministern själv som startade drevet genom uttalanden som: "Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst".  

Det är intressant att idén om konstens frihet tycks vara så pass central i samhällsdebatten att de flesta som går till angrepp mot enskilda konstverk inleder med att förneka att det skulle röra sig om konst. På detta sätt följer Adelsohn Liljeroth ett internationellt mönster. Jämför till exempel med New Yorks dåvarande borgmästare Rudy Giulianis internationellt uppmärksammade attack på Chris Ofilis "The Holy Virgin Mary" där Giuliani menade att det inte var konst – eftersom det var något han själv kunde ha gjort: "If I can do it, it's not art".

Dessutom har både graffitin med sina rötter i hiphop och minstrel show kopplingar till afro-amerikansk kulturhistoria och rasistiska stereotyper.

Ett filmtips till vår kulturminister: Spike Lees fantastiska film "Bamboozled" som diskuterar både konstnärlig och kommersiell exploatering av rasistiska fördomar. Den handlar om en tv-producent försöker lansera en "minstrel show för det nya årtusendet". Även denne TV-producent försvarar sig med tal om att konsten måste få vara fri.

Den amerikanske bildteoretikern W.J.T. Mitchell hävdar att "Bamboozled" är ”en oumbärlig modell för att kunna reflektera över stereotypernas funktion, och med vilka kritiska och konstnärliga strategier som de kan behandlas.”

Det tycks som om konstens uttrycksfrihet ofta tycks uppfattas som en frihet också från tolkning och reflektion - både bland de som försvarar och angriper konst. 

Även om konstnären ska vara fri att uttrycka sig, så måste också konstverk kunna debatteras och diskuteras – utifrån sina former och sammanhang, utifrån konstnärens intentioner och betraktarens tolkningar. Det måste finnas lägen mellan de två tystnaderna – förbudets och den totala frihetens.