fredagen den 27:e april 2012

Både löjligt och allvarligt

Flera medier har den senaste veckan rapporterat förändringar i den politiska opinionen i huvudstaden. Efter ett tydligt borgerligt övertag tycks det väga mer jämnt mellan blocken. Detta kommenterades i DN i förra veckan av Viktor Barth-Kron, som också spekulerade i orsakerna och avfärdade att svängningen i fråga om nolltolerans skulle kunna ha med saken att göra: "Att det skulle handla om Socialdemokraternas framryckning i frågan om att legalisera graffiti kan vi nog utesluta".

Jag tycker att Barth-Kron sätter fingret (om än kanske inte helt medvetet) på två intressanta saker. 

För det första föreställningen om att en skrotning av nolltoleransen skulle innebära en "legalisering" av graffiti. Det kan i sin tur förstås på två sätt. Dels handlar det om föreställningen om att det utan nolltolerans är det fritt fram att måla var som helst utan tillstånd. Dels att nolltoleransen innebär en kriminalisering av själva konstformen graffiti. Ingen av de två förståelserna stämmer, men den sistnämnda ligger närmare de faktiska omständigheterna (även om graffiti inte är olagligt som formspråk, så är det i Stockholm mycket svårare att ställa ut graffiti än någon annan konstform).


För det andra – och antagligen viktigare – så sätter journalisten fingret på den dubbelhet som präglar den politiska och mediala diskussionen om graffiti. 

Å ena sidan är det lite löjligt fenomen, inte en speciellt viktig fråga och knappast något som påverkar opinionen. Å andra sidan är det ett allvarligt samhällsproblem som vi satsar stora resurser på, och något som har ett högt politiskt signalvärde.


Den här blandningen av löje och allvar försvårar debatten. Antagligen för alla inblandade men ändå främst för de som kritiserar den dominerande politiken. När nu Socialdemokraterna med Tomas Rudin i spetsen vänt i frågan så uppmärksammas detta gång på gång (vilket beror på allvaret och det höga politiska signalvärde) men det reduceras samtidigt mest en lite lustig humoristisk knorr (vilket beror på löjet). 

Nu tror inte heller jag att nolltolerans i sig är en fråga som avgör val, eller ens skiftningar i opinionen. 

Men när den borgerliga majoriteten under det senaste halvåret på ett ganska taffligt sätt backat i frågan och försökt omformulera politiken fast utan att ta tag i problemen och istället ducka i debatten. Och när oppositionen i jämförelse framstår som initiativkraftiga – ja, då så skulle det väl kunna vara en (om än inte en avgörande) orsak till förändringar i opinionen? Det vill i alla fall jag tro.

 DN 2012-04-18

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar