torsdag 17 januari 2013

Reklam för roman om graffiti stoppas i New Yorks tunnelbana

Författaren Adam Mansbach tillhör en grupp intellektuella och med rötter i hiphopkulturen som har fått en växande betydelse i amerikansk samhällsdebatt. Mansbach har bland annat varit gästprofessor vid Rutgers University i New Jersey och är även verksam som kritiker och debattör, och har vid sidan av tre romaner publicerat en diktsamling samt ett stort antal artiklar och essäer i skilda ämnen. 

Barnboken "Go the Fuck To Sleep" kom 2011 och blev Mansbachs genombrott för en bredare publik (den har översatts till många språk och finns på svenska under titeln "Sov nu för fan").

I dagarna släpptes hans tredje roman. "Rage is Back" handlar om ett crew med graffitimålare i New York, och har fått ett mycket gott mottagande i USA. Till exempel San Francisco Cronicle menar att boken är "ett nostalgiskt kärleksbrev till staden och graffitins gyllene era. Sprängfylld av referenser 80-talets rap och old-school graffiti så lyckas romanen att förhålla sig ärligt till sitt ämne utan stöta bort läsare som inte känner till Boogie Down Productions eller alla detaljer i New Yorks tunnelbana."


Bokens ursprungliga manus till är dock till stora delar skrivet i Stockholm där Mansbach var bosatt under några månader vintern och våren 2008-2009. Och såhär beskrev han boken när jag intervjuade honom för snart fyra år sedan (i mars 2009):


video

Under rubriken "The Stupidity Of New York's Long, Expensive (And Ongoing) War On Graffiti" attackerar författaren nu MTA:s politik mot graffiti (MTA är New Yorks tunnelbanemyndighet). Detta efter att en reklamkampanj för boken stoppats i tunnelbanan. Enligt det företag som ansvarar för annonseringen var problemet estetiskt. Det handlade "om bokstävernas stil. MTA vill inte ha någonting som liknar ut som graffiti". 

Mansbach skriver i sin debattartikel att händelsen antagligen kan framstå som trivial:


"...om man inte tar hänsyn till att greppen i kampen mot graffiti förebådade en hel generations upplevelse av brottsbekämpning och inskränkt personlig frihet. Kampen inleddes av borgmästare John Lindsay redan 1972, och under de kommande 17 åren skulle staden spendera 300 miljoner dollar på att försöka köra graffiti-fria tåg – detta under en period när tunnelbanan knappt fungerade och staden stod på gränsen till konkurs. Uppenbarligen fanns det mer på spel än estetik.

Vad som stod på spel blir tydligare när man undersöker polisens profilering av graffitimålare. De beskrevs som "svart, brun eller annan hudfärg, i denna ordning," och förtalades som sociopater, narkomaner, och monster. Detta handlar om en kamp om det offentliga rummet, och vi bör komma ihåg att vid den tidpunkt då kampen började, så arresterades även tonåringar för att dansa breakdance i tunnelbanan och för att utan tillstånd ha fester på asfalterade skolgårdar i Bronx. Sammantaget representerar  dessa tre aktiviteter också hip-hopen födelse, den enskilt mest inflytelserika subkultur skapas i detta eller något annat land under det senaste halvseklet."
Läs hela debattinlägget här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar