måndag 16 juni 2014

Parlamentarisk utredning krävs

I undersökningen av nolltoleransen mot graffiti i Stockholm så framkom olika underliga historier om SL:s vaktbolag CSG. De påstods bland annat att de civilklädda smyger runt på olika kulturevenemang, och där fotograferar och följer efter ungdomar som de tycker ser ut som graffitimålare. Nya boken Grip till varje pris visar att detta inte bara är rykten, utan att det är en systematisk verksamhet som finns belagd i olika offentliga dokument.

 

"Många av de registrerade personerna är tonåringar. De senaste fotona är inlagda 2010 och registerfilen har enligt uppgifter i boken kunnat knytas till en anställd på CSG, och som fortfarande arbetar i företaget." Det är Svenska Dagbladet som idag skriver om att uppgifterna om civilt spana och kartläggning av graffitimålare nu ska utredas, bland annat inleder Datainspektionen en granskning och SL startar själva en utredning.

CSG är inte vilket vaktbolag som helst utan en central aktör inom nolltoleransen. När Stockholms stad 2011 presenterade sin graffitipolitik på en nordisk konferens om graffitibekämpning så beskrevs företaget som en av fyra aktörer inom "samverkan för nolltolerans".

Samverkan för nolltolerans: Stockholm stad, Storstockholms lokaltrafik, Polisen Stockholms län och CSG. Från Stockholms stads presentation på konferensen "Nordisk Graffiti Seminar", i Oslo 6-8 april 2011.

Det är alltså ett företag som haft ett nära samarbete med Stockholms stads trafikkontor, SL och polisens klotterkommission, ett samarbete som ligger långt bortom deras formella uppdrag – att bevaka SL:s egendom.

Boken "Grip till varje pris" visar både på stora likheter och en kontinuitet mellan Civila Spaningsgruppen (CSG) inom Falck security, som under 1990-talet jobbade åt SL med olagliga spaningsmetoder (avslöjade under uppmärksammade former i början av 00-talet) och det företag som idag bedriver SL:s egendomsbevakning: CSG - Commuter Security Group, med delvis samma nyckelpersoner och likartade arbetsmetoder.

Efter vad som framkommit i boken får sägas vara belagt utom allt rimligt tvivel att CSG de senaste åren har: 
a) bedrivit omfattande polisiärt utredningsarbete.
b) att detta arbete i varje fall delvis bedrivits i form av spaning med civilklädda väktare.
c) att CSG fört ett hemligt spaningsregister över graffitiintresserade ungdomar.
d) att väktare underlåtit att ingripa när de misstänker att brott kan ske för att istället avvakta och gripa när ett brott är begånget.

I sina enskildheter kan delar av CSG:s tyckas befinna sig i en rättslig gråzon, men sammantaget ger boken en tydlig bild av en fullständigt rättsvidrig verksamhet.

Boken visar också att det är sannolikt (om än inte lika tydligt belagt) att poliser inom den så kallade klotterkommissionen liksom ledande tjänstemän inom SL och Stockholms stad haft omfattande kännedom om och på olika sätt stöttat denna verksamhet. Om de inte känt till verksamheten så måste de i alla händelser aktivt valt att bortse från den.

I SVD:s artikel fortsätter också SL:s trygghetsansvarige tjänsteman att hävda att ”SL inte har sett några tecken på att CSG använt regelvidriga metoder, men att de ska inleda en utredning”. Det är inte en trovärdig utgångspunkt för en utredning av uppgifterna, och pekar på att den bör skötas av en extern granskare utanför SL.

CSG:s parapolisiära spaning är i själva verket en konsekvens av nolltoleranspolitiken mot graffiti i stockholmsregionen, och den ingår inte bara i ett nätverk för nolltolerans, utan även i en systematisk politik.

Denna politik innefattar förutom detta nära samarbete mellan polis, olika lokala och regionala myndigheter samt kommersiella vaktbolag även:
a) kraftigt ökade ekonomiska satsningar på graffitibekämpning.
b) långtgående inskränkningar i möjligheterna att utföra graffiti under lagliga former.
c) systematisk informationsspridning som misstänkliggör graffitintresserade ungdomar.

Därför räcker det inte med att datainspektionen och SL undersöker saken. Inte heller räcker det om Stockholmspolisen undersöker kopplingarna mellan CSG och den egna myndigheten (främst den numera nedlagda klotterkommissionen) även om det också är önskvärt. Nej, för att gå till botten med detta så krävs det en parlamentarisk utredning eller något liknande som tar ett helhetsgrepp över den förda graffitipolitiken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar