Vad är nolltolerans mot graffiti?

Såväl Gatukonst.se som Fria Tidningen och Svenska Dagbladet rapporterar att Stockholms oppositionsborgarråd Tomas Rudin har varit i Malmö och målat på en av de lagliga väggar som finns där. Rudin berättar att han gjort en parafras på en målning av Seen. 

Vissa kommer säkert att uppfatta Rudins målning som en populistisk flirt med unga väljare, andra som ett oansvarigt utspel mot en anti-graffiti-politik som tidigare haft brett politiskt stöd.

Själv ser jag det som att oppositionsborgarrådet på detta sätt tar ställning mot en stigmatisering av graffitimålande ungdomar, mot Stockholms stads nolltoleranspolitik, och mot att det inte finns några lagliga väggar i huvudstaden.

Men en del av reaktionerna tyder också på att många inte riktigt har förstått hur nolltoleransen mot graffiti fungerar. De tror att nolltoleransen enbart riktar sig mot brottslighet. En av kommentarerna är till exempel: ”Avskaffa nolltoleransen? Huh? Säg till när det är tolerant att råna en bank, så jag kan få utöva lite konst och lite självförverkligande.”

Det här är inte så konstigt eftersom förespråkarna ofta framställer nolltoleransen som något mycket enkelt – som en sund reaktion på ett alltmer utbrett samhällsproblem. Nolltoleransen är ur detta perspektiv ett naturligt svar på det kostsamma och alltmer utbredda klottret.

Min utgångspunkt är att nolltoleransen inte är något enkelt eller för den delen självklart. Det är ett speciellt sätt att förstå och agera i förhållande till graffiti. Kort sagt: nolltoleransen är en ideologi, och den bygger på en idé om att graffiti skapar otrygghet, samt att denna otrygghet kan bekämpas med fyra metoder – vilka utgör nolltoleransens fyra hörnstenar. Dessa är:

a)  ökade ekonomiska resurser till graffitiborttagning

b)  skärpt lagstiftning och speciella polisenheter och väktare med uppdrag att samla material för att åtala graffitimålare som målat olagligt

c)  begränsningar i möjligheterna att lagligt utföra graffiti

d)  intensiva informationskampanjer som utmålar graffiti som ett hot både mot allmänheten (som fult, dyrt och otrygghetsskapande) och mot utövarna själva (som inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk)

Man kan man förstås tycka olika om dessa metoder, och det borde vara möjligt att debattera dem. Jag ser Rudins målning som ett inlägg i denna debatt, och uppfattar honom som en motståndare till både nolltolerans och till olaglig graffiti. Till Fria tidningen säger Rudin:

– Skadegörelse är alltid fel, men med de regler som Stockholms stad satt upp finns inga lagliga möjligheter att utveckla gatukonst. Nolltoleransen censurerar viktiga konstformer såsom installationer och graffiti i offentlig miljö. Det är absurt att stadens fritidsledare och lärare inte får möta ungdomar i ögonhöjd.

Det är alltså fullt möjligt att vara motståndare till både nolltolerans och olaglig graffiti. 


Frågan kvarstår – går det att vara för laglig graffiti och nolltolerans? 


Det är betydligt mer tveksamt. Stockholms närmaste lagliga vägg ligger i Sigtuna och när den invigdes 2009 protesterade Stockholms moderata trafikborgarråd Ulla Hamilton och krävde stängning, med hänvisning till nolltoleransen. Här finns utrymme för en hel del klargöranden.