Om tolerans och noll tolerans

Just nu granskas nolltoleranspolitiken på olika sätt i både DN och SvD. 

Tycker att det är intressant att i sammanhanget läsa Nationalencyklopedins korta och koncisa definition av ordet tolerans som filosofiskt begrepp:

"accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna, särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta."

Alldeles bortsett från att begreppet indirekt rymmer en maktrelation – någon har privilegiet att tolerera/acceptera och någon blir tolererad/accepterad – så borde nolltolerans alltså handla om att INTE acceptera andras rätt att anta och försvara en ståndpunkt som står i motsats till den egna. Och det även då det är svårt att ha en saklig grund för sin åsikt.

Detta är på vissa sätt en mycket träffande beskrivning av nolltoleransen – till exempel när kommunens tjänstemän och politiker vägrar delta i debatter och stänger konstutställningar med hänvisning till olika svårbedömbara risker samt olika påståenden om tidigare dåliga erfarenheter som är svåra att kontrollera.

Om Nolltolerans i tidningen Metro 25 februari respektive 10 oktober, 1998

Men att inskränka andras möjligheter att anta avvikande ståndpunkter strider ju mot grundvalarna ett liberalt, demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och det kan tyckas obegripligt hur ordet nolltolerans kunde få en positiv laddning och börja användas av den förda politikens förespråkare.

För att förstå detta tror att vi måste se ordet i den tid och det samhällsklimat då begreppet kommer i svang. 

Tiden är mitten av 1990-talet och platserna först New York (med begreppet Zero Tolerance) och sedan Stockholm. Den östeuropeiska kommunismen har fallit samman och en tydligt marknadsliberal kapitalism framstår som ensam segrare i kampen mellan olika samhällssystem (mest tydligt har denna tanke formulerats av filosofen Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man som i korthet går ut på att historien tagit slut i och med det kalla krigets slut).

Det långa 1990-talet löper mellan två bilder: från Berlinmurens fall i november 1989 till attacken mot World Trade Center i september 2001. Det är ett decennium där bristen på alternativ (om än tydligt negativa sådana) till ett liberalt, demokratiskt och pluralistiskt samhälle byggt på marknadsekonomi – paradoxalt nog gör detta enda samhällssystem mindre liberalt, demokratiskt och pluralistiskt (att den marknadsekonomiska basen samtidigt tycks få alltmer utrymme är en annan sak).  

I samhällsdebatten: ut med komplexa förklaringar till problematiska samhällsfenomen, och in med raka rör och hårda tag. I detta sammanhang framstår nolltolerans antagligen lite lagom fräckt, samtidigt som den som protesterar kan avfärdas som en förlegad bakåtsträvare. Bort – tolerans och inkännande flum; in – drag under galoscherna och noll tolerans. 

Fast idag måste väl samhällsutvecklingen ändå ha gjort att detta begrepp känns, hur ska vi säga, lite omodernt... Eller?