Lagliga graffitiväggar, narkotikamissbruk och boffande

Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt skriver på sin blogg om DN:s granskning av nolltoleransen. Hon är kritisk mot oppositionen som hon menar missuppfattat stadens klotterpolicy - den handlar enligt henne inte om en viss slags bilder utan enbart om handlingen. 

"Problemet är bara att frågan inte handlar om vad som är konst respektive vad som inte är konst. För naturligtvis, och lyckligtvis, är det inte politiker som definierar konstbegreppet. 

Nej, det är givetvis mycket mer komplext än så. Frågan handlar i själva verket om själva uppförandet. Det är handlingen som inte är tillåten, inte en viss konstart, exempelvis graffiti."

I intentionen och beskrivningen hur det borde vara håller jag i stort med Sjöstedt. Problemet med nolltoleransen är dock att, i varje fall så som den hittills tolkats, inte enbart handlar om handlingen utan lika mycket om estetiken – alltså vad som är konst och inte konst. Jag har tidigare skrivit om till exempel stängningen av STHLM Underground, och tänker inte lägga mer tid på det här (för den som vill ha fler exempel så rekommenderar jag DN:s lista över när nolltoleransen krockat med lagliga projekt).

Däremot kom jag att tänka på en interpellationsdebatt från 2006 där Madeleine Sjöstedt angrep den då styrande röd-gröna majoriteten för att bryta mot nolltoleransen genom att kulturskolan anordnade kurser i graffitimåleri. Jag har saxat några intressanta passager ur Sjöstedts egen argumentation (detta är bara några korta bitar, debatten är lång och för den som är intresserad så går hela protokollet att ladda ner här).

Yttranden 2006-02-06 § 3 17
Yttranden vid Stockholms kommunfullmäktiges sammanträde den 6 februari
2006

Yttranden 2006-02-06 § 5 22
§ 5 Interpellation om legala klotterväggar (nr 2005:44)
[…]

Jag har ställt frågan om borgarrådet anser att det är en vettig kamp mot klotter att upprätta legala klotterväggar. Då påstår borgarrådet att man inte har upprättat några legala klotterväggar i Stockholm. Då tvingas jag att konstatera att det finns en fullkomligt blind fläck inom majoriteten i fråga om klotter och graffiti. Framför allt gäller det tre samband som man inte låtsas om. Det ena är sambandet mellan ungdomar som håller på med klotter och graffiti och kriminalitet. Det går en autostrada från ungar som håller på att klottra på Södermalm till dem som är ute på farliga spår, rånar och begår stölder för att få ihop pengar till sitt klotter. Det leder vidare till narkotikabrott.

[…]

Vi kan titta på hur det är i Norrköping där man har ett försök med legala väggar. Det gör att vi inte kan gripa någon här i Stockholm som går runt med sprejburkar för de kan säga: Vi är på väg till Norrköping. Vem styr där? Jo, det är Socialdemokraterna!

[…]

Nej, jag tvingas konstatera att Stockholm kommer att få lida av detta klottrande tills det ändras politik här i staden. Jag hoppas att det sker så fort som möjligt. De som drabbas mest är inte den vardagliga stockholmaren utan alla de barn och ungdomar som dras in i kriminalitet. Vad tänker Roger Mogert göra för att åtgärda allt det klotter som vi ser runt omkring oss? Är det en bra idé att kulturskolan fortsätter att driva de här kurserna?

[…]

Vi måste ta ungdomarna på allvar, sägs det, som om det vore det yppersta exemplet att ta ungdomarna på allvar när man lockar in dem i kriminalitet. Jag har en annan syn på hur man tar ungdomarna på allvar. Det handlar om att ta dem på allvar om man erbjuder dem vägar som inte leder till narkotikamissbruk och boffande i unga år.

Sedan säger man att graffiti kan vara fint. Ja, det är klart att graffiti kan var fint, och vem som helst kan få måla på vilket sätt de vill på sina egna väggar eller i sina plankor.

[…]
 

Klotter är inte någon ungdomskultur, det är ren förstörelse. Jag skulle vilja höra någon från majoriteten säga det någon gång. Det här handlar inte om något slags ungdomskultur, det här är vägen in i kriminalitet. Det är på det sättet man måste se på de här problemen.

Laglig graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk. Lagliga möjligheter försvårar för polisen. Graffiti är inte kultur – det här är föreställningar som länge odlats i nolltoleransens cirklar, men som vilar på mycket svag saklig grund. Och sammantaget framstår Sjöstedt i denna debatt som en av stadens mest hårdföra nolltoleransförespråkare, och att hon tydligt försöker peka ut vad som är konst och inte konst.

Numera tycks Madeleine Sjöstedt ha en något mer nyanserad och komplicerad syn på fenomenet. Hon har bland annat tagit ställning för bevarandet av graffitimålningen Fascinate, och i slutet av sitt senaste inlägg öppnar hon för en ny hållning visavi spontan konst i det offentliga rummet.

"Jag tror dock att det finns många relevanta frågor att ställa gällande konst i offentliga miljöer. Bland dessa hör framförallt hur vi kan förändra och vidga vår syn på vad den offentliga konsten är. Detta handlar dock snarare om att samtidskonsten har förändrats dramatiskt de senaste decennierna än om att klottrare ska få tillåtelse att uppföra 'konst' på allmän plats utan det allmännas samtycke. En sådan hållning innebär också att jag anser att staden kan vara mer generös i tillståndsgivningen – inte för att acceptera klotter och skadegörelsen utan för att skapa ett mer kreativt och spännande Stockholm."

Ändå tycker jag att kulturborgarrådet mycket tydligare måste klargöra att policyn inte diskriminerar något bildspråk utan just bara handlar om lagbrott. Hur? Kanske genom att sätta citattecken på ordet klottrare istället för ordet konst. Och kanske genom att som Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki inviga en laglig vägg där alla medborgare - graffitimålare, poeter, pensionärer och politiska aktivister – kan göra sin röst hörd. Jag tror inte att det längre räcker med en kurs i kulturskolan - även om det också bör finnas om intresse finns från elever och pedagoger. För lyckligtvis, det håller ju Sjöstedt numera med om, så är det ju inte politiker som definierar konstbegreppet.


För ett annat synsätt kan man också läsa Tomas Rudins inägg i debatten.