Nolltoleransen: Laglig graffiti - så funkar det, del 2

Laglig graffiti - så funkar det, del 2:

Graffiti Hall of Fame, Spanish Harlem, Manhattan

Park avenue, mellan 106:e och 107:e gatan

Linje 4 och 6, 103rd street station

Hall of Fame eller kort och gott ”Fame” är ett begrepp inom graffitin, och ofta liktydigt med det vi på svenska kallar lagliga väggar. Men det ursprungliga, och därför ofta refererat till som ”The Original Graffiti Hall of Fame” ligger på en skolgård längs Park Avenue, mellan 106:e och 107:e gatan i Spanish Harlem. Det startades av den lokala aktivisten och socialarbetaren Ray Rodriguez då han vid flera tillfällen mellan 1980 och 1984 samlade en stor del av New Yorks dåvarande graffitielit för att måla skolgårdens samtliga väggar. Många av dessa målningar blev berömda genom att de publicerades i boken Spraycan Art från 1987 och på så sätt blev till inspirationskällor för graffitimålande tonåringar världen över.

Vulcans målning från tidigt 1980-tal, hämtad från

http://blog.walls360.com/vulcan-x-google-music-launch/

Skolgården förblev en mötesplats för stadens graffitimålare, men verksamheten tycks efter 1985 snarare varit semi-legal och byggd på hävd än på formella tillstånd. Det finns också berättelser om enstaka målare som under dessa år blivit arresterade för att ha målat i Graffiti Hall of Fame.

I mitten av 1990-talet blev en graffitimålare anställd som bildlärare vid skolan. I samarbete med skolans ledning så styrde han upp målandet och tog fasta på Ray Rodriguez idé om att vid ett tillfälle samla stadens mest kända och ansedda graffitimålare för att samtidigt måla om hela skolgården.

Den stora väggen ca 6 gånger 25 meter fotograferad 1998,

med målningar av bl a Part One, Ezo, Flite, Dez (a k a Kay Slay) och T-Kid

Sedan 1996 samlas målarna en gång per år. Jag var själv med på platsen och dokumenterade målandet en helg i slutet av maj 2001, då man firade 20-årsjubileum. Det var något av en lokal folkfest, med livemusik, matlagning och möten mellan gamla vänner som ibland inte träffat varandra på decennier. Merparten av sakuppgifterna i denna text har jag samlat vid detta tillfälle. Men jag har också besökt Graffiti Hall of Fame vid en rad andra tillfällen mellan 1998 och 2009.

Precis som på 5 Pointz är målandet i Hall of Fame reglerat, men till skillnad från 5 Pointz så har Graffiti Hall of Fame, som ju både namnet och historien pekar på, alltid varit ett utpräglat elitistiskt projekt. Det handlar om en plats för de mest etablerade och ansedda målarna. Det är inte öppet för vem som helst och det går inte heller att ansöka om tillstånd att måla. Istället är det styrgrupp med veteraner från graffitin, ofta med långvarig lokal förankring, som bjuder in ett antal målare.

Det har också funnits en kritik mot att urvalet varit alltför fokuserat på äldre målare, och på att för få kvinnor bjuds in (vissa år har det dock funnits en speciell vägg för kvinnliga målare, förmodligen delvis som ett svar på denna kritik).

De inbjudna målarna jobbar ofta på gemensamma koncept, teman och motiv – vanligt är positiva och upplyftande budskap med starkt patos. Det främsta syftet var enligt arrangörerna också att visa upp bra konst och lyfta fram en lokal stolthet – de menade att såväl graffitimålarna som området hade oförtjänt dåligt rykte.

Färgen är (eller var åtminstone det år jag var där) sponsrad vilket också är en skillnad från de flesta andra lagliga väggar, där den bekostas av målarna själva. Alla målningarna som görs är avsedda att bevaras tills nästa gång väggen målas (det har dock hänt att enstaka målningar blir vandaliserade vilket gör att nya målningar kan tillkomma under året).

På senare år har Graffiti Hall of Fame sannolikt förlorat något i både prestige och betydelse. Dels har så många andra platser för laglig graffiti tillkommit i New York och dels har en förnyelse av skolgården gjort att bänkar, sportredskap och lekställningar försvårat sikten av verken och gjort det omöjligt att måla vissa av väggarna.