Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 1

-->  

För att kvantifiera en i övrigt främst kvalitativ undersökning tittar jag just nu på hur tidningen Metro beskrivit graffiti och nolltolerans under åren 1995-1999. Eftersom inget av Metros material från denna tid finns digitaliserat så är det ett tålamodsprövande och tidskrävande arbete – men också fascinerande. Snabbt antikverade rubriker rullar förbi på skärmen: om hur en okänd extremistisk sektledare hotar USA, han heter Osama bin Ladin får vi veta; ordlistor förklarar vad World Wide Web och Brandvägg är för något och snart så får jag veta att personlig hemsida är nya trenden; ett nytt kontroversiellt teveprogram vid namn Robinson har premiär. Behöver jag säga att det också är lätt att tappa fokus och förlora sig tidens malströmmar?

Men hittills har jag hunnit gå igenom alla utgåvor från testnumret i januari 1995 fram till hösten 1998, och jag kan redan nu dra ett par slutsatser. 

För det första är rapporteringen om graffiti mycket omfattande – det kommer sannolikt landa på över 200 artiklar när jag väl har gått igenom de första fyra åren, vilket alltså i genomsnitt blir ungefär en i veckan. 

För det andra är rapporteringen ensidig och behandlar graffiti uteslutande som ett problem. Den använder nästan alltid ordet klotter även i fall där det uppenbart handlar om vad som i vanligt språkbruk skulle kallas för graffitimålningar.

Läsaren får bland annat veta:

att Klotter skapar otrygghet (1995-10-02)

att Klotter kostar pengar och liv (1996-05-09)

att Klotter är en livsfarlig hobby (1998-04-27)

att Klotter och graffiti är samma sak (1998-09-30)

att Klotter är en lönsam affär (1998-05-28)

att Kungen vill stoppa klottrare (1997-02-10)

att en invasion av Klottrare från hela Europa väntas till Stockholm (1998-02-13)

att Klottrare riskerar miljonskadestånd (1998-02-25)

att Klottret har blivit välorganiserad brottslighet (1996-10-04)

att Klottret kostade SL 71,1 miljoner kronor (1998-02-13)

samt att man framgångsrikt har Noll tolerans mot klotter i New York (1998-02-25)

Den här både massiva och ensidiga bevakningen kan ha flera olika och delvis kanske sammanfallande förklaringar.

Inledningsvis så är det viktigt att påpeka att en stor del av artiklarna (drygt 40%) är publicerade på den sida som kallades för SL-direkt, som och användes av SL för att informera tidningens läsare om sin verksamhet.

Det är knappast någon som kan invända mot att SL hade, och fortfarande har, problem med att ungdomar målar på deras egendom – något som företaget en både begriplig och helt legitim anledning skriva om. Intresset att informera om graffiti som konst och/eller ungdomskultur är av samma skäl betydligt mer begränsat. Dessutom lanserade SL en kampanj mot klotter under hösten 1995, och SL-direkt tycks bli den viktigaste kanalen för att föra ut budskapet: mot klotter för en hel, ren, snygg och trygg tunnelbana.

Det är kanske inte heller underligt om en tidning som delas ut i tunnelbanan och pendeltågen rapporterar på nyhetsplats om det som inträffar i kollektivtrafiken – så om det finns olaglig graffiti i tunnelbanan så kan det i många fall vara ett aktuellt ämne för tidningens redaktionella material. Däremot borde det gå att se tydliga skillnader mellan Metros journalistiska material och SL:s information i beskrivningarna av hur problemet med graffiti ser ut, hur det ska förstås och bemötas.

Kort sagt: i Metros egna artiklar borde det finnas en större mångfald av perspektiv och röster än på SL:s informationssida.

Men det gör det inte.

I frågan om graffiti framstår det som om SL helt sätter dagordningen för Metros journalistik: aktörer, beskrivningar, förklaringar, tolkningar och lösningar på klotterproblemet lanseras på SL-direkt för att mycket snart flytta in på tidningens egna nyhetssidor.

Det här kan i sin tur ha två olika orsaker.

För det första så distribuerades tidningen av SL vilket gjorde att den under den här tiden nyetablerade tidningen befann sig i kraftig beroendeställning till SL. Antagligen beror rapporteringen delvis på att redaktionen var mer känslig inför SL:s intressen än de skulle vara inför andra företag och myndigheter. Det fanns också formuleringar i kontraktet mellan Metro och SL som gav SL ett visst redaktionellt inflytande. Kontraktet fick kritik för att vara publicistiskt problematiskt [se till exempel ”Metro, metron och medieetiken” av Nils Funcke i SvD 1999-02-13].

Ur ett strikt publicistiskt perspektiv borde också relationen till SL ha gjort det än mer angeläget för Metro att markera sitt oberoende genom att tydligt skilja mellan den egna journalistiken och SL:s information, men här har har man i så fall värderat förhållandet till distributören högre än det journalistiska anseendet.

För det andra så är det uppenbart att Metro – i varje fall under den här tiden –  journalistiskt var en riktig lågbudgetprodukt. Den är främst byggd på korta telegram från nyhetsbyråer samt på lätt redigerade pressmeddelanden från företag och organisationer. Opinionsmaterialet består av en daglig, personligt hållen, krönika. Några få journalister skriver ett närmast ofattbart stort antal av de egna artiklarna, och tidningen tycks inte ha haft personal eller resurser att på ett adekvat och nyanserat sätt bevaka mer komplicerade samhällsfrågor (dit graffiti bör räknas). 

Enda fallen där det till exempel tycks uppstå någon dissonans i rapporteringen kring SL:s verksamhet är när det finns en tydlig motpart – som facket eller järnvägsinspektionen (angående brister i säkerheten). Även om ambitionen funnits så måste det ha varit betydligt svårare att få tag på en tydlig motröst till braskande påståenden om kriminella klottrare som skapar otrygghet genom att hota allmänhet, städpersonal och väktare.

I eftermiddag fortsätter genomläsningen av Metro, och fortsättning lär även följa på bloggen…