Nolltoleransen periodiserad, del 4 (tyst nolltolerans)

Nolltoleransen har en historia. Jag har valt att dela in denna historia i fem perioder. Nu är det dags för del 4 av 5.  

                        

Den tysta nolltoleransen 2003-2006                         

Även efter att skandalen med SL och Falck lagt sig så ligger nolltoleransens företrädare lågt. Jag tror att skadebegränsning är det mest passande begreppet för att förstå vad som händer, vilket innebär att de intressen och aktörer som drivit nolltoleransen räddar det som räddar går men släpper de mest kontroversiella delarna.

Därför går det åter att ställa ut graffiti och att hålla kurser. Men några lagliga eller öppna väggar blir det aldrig tal om i Stockholm och riksdagen antar den lag som man inom nolltoleransen lobbat för ända sedan 1990-talet (med straffskärpning och möjligheter att kroppsvisitera ungdomar utan att något brott begåtts).

Stora delar av Falcks Civila Spaningsgrupp fortsätter att arbeta med graffiti när de återanställs av andra bolag, främst nystartade CiP-Security, som snart byter namn till CSG (även om förkortningen här står för Commuter Security Group och inte Civila Spaningsgruppen).

Även om få öppet längre stödjer idén om noll tolerans så är det uppenbart att den lever kvar under ytan. Många, däribland jag själv, trodde ändå att den sakta skulle klinga av och bereda plats för en mer mångskiftade och pragmatiskt förhållningssätt till graffiti. Vi fick fel.