Dödsstraff för klotter?

"Med livet som insats", rubrik och första meningen i ingress till artikel i SL-bilaga, medföljande Metro, 1997-10-31. Dödsstraff för klotter? Får mig tänka på New Yorks graffitibekämpande borgmästare Ed Koch i filmen Stylewars. Fritt citerat ur minnet: 

– Om man tror på dödstraffet, såsom jag gör, så vill man ha möjligheten att avrätta mördare. Men dödstraffet skulle förstås inte gälla graffitimålare.

Inte helt tydligt om SL håller med.

Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 3

I min första text om tidningen Metros graffitibevakning 1995-1999 så konstaterade jag att SL helt tycks ha satt dagordningen för Metros journalistik – att aktörer, beskrivningar, förklaringar, tolkningar och lösningar på klotterproblemet lanseras på SL:s sida (SL-direkt) snart flyttar in på tidningens egna nyhetssidor.

Det här är en tendens som blir ännu tydligare när jag nu avslutat undersökningen. Av totalt 219 texter har jag vid en första genomläsning hittat 6 stycken artiklar som – i mycket vid mening – rymmer någon slags "motröst". 

I alla andra texter beskrivs graffiti enbart som ett problem, och nästan alla använder man ordet klotter. Inte ens när det handlar om en graffitiutställning på kulturhuset så kommer någon motröst till tals - utan endast den politiker som kritiserar utställningen. [Metro 1997-02-25]

SL påverkan på Metros journalistik tycks dock inte bara ha varit kvalitativ utan även kvantitativ – rapporteringen om "samhällsproblemet klotter" glider sakta men säkert från SL-direkt och in på redaktionell nyhetsplats och tas över av tidningens egna journalister.

1995 går det fem texter på SL-direkt på en artikel om klotter på nyhetsplats, 1996 är relationen 3 på 1, 1997 väger det jämnt. 1998 är det fler träffar på klotter i Metros redaktionella material än i SL:s egna material. 

Detta är en trend som också håller i sig under 1999, även om omfattningen sjunker och halveras i jämförelse med ”toppåren” 1997 och 1998.

1995 (totalt 25)
3 redaktionella texter
15 SL-direkt
7 insändare

1996 (totalt 43)
10 redaktionella texter
27 SL-direkt
6 insändare

1997 (totalt 63)
21 redaktionella texter
22 SL-direkt
20 insändare

1998 (totalt 59)
32 redaktionella texter
18 SL-direkt
9 insändare

1999 (totalt 24)
11 redaktionella texter
8 SL-direkt
5 insändare

Att nolltolerans mot graffiti fått ett sådant genomslag i Stockholm bygger sannolikt på att Metro vecka efter vecka, i flera år, och för flera hundra tusen läsare presenterade ett specifikt och mycket snävt perspektiv på graffiti. Utifrån denna rapportering framstår nolltolerans för de flesta sannolikt som den enda rimliga lösningen.

Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 2

Färdigrullat i Kungliga bibliotekets mikrofilmssal - dags för statistik!

Min sökläsning av tidningen Metro från åren 1995-1999, som jag berättade om i januari, är nu avslutad. Det har gett totalt 219 texter som på olika sätt använder ordet klotter. Jag har valt att dela in träffarna i fyra kategorier efter avsändare: artiklar, insändare, SL-direkt och annonser. 

Med artiklar menar jag all typ av redaktionellt material (notiser, artiklar, reportage o s v). Insändare är texter från insändarsidan, och annonser är icke redaktionellt informationsmaterial (som inte har SL som avsändare).

SL-direkt är texter publicerade på SL:s egen dagliga annonssida i Metro, eller i bilagor till tidningen. Dessa skiljer sig från andra annonser på så sätt att de ytligt sett påminner om journalistik, med samma typsnitt på ingresser och brödtext som övriga Metro.

Med denna indelning fördelar sig träffarna under perioden på  följande sätt:
77 artiklar
90 inlägg på SL-direkt 
49 insändare 
3 annonser (samtliga från Stockholms stad). 

Det här är ett material som jag kommer att få användning av och sannolikt även anledning att återvända till här.

Smygtitt på formen

I morse hade jag ett spännande möte med artisten och modedesignern Daniel Adams-Ray som ansvarar för formgivningen av boken "Noll Toleransen". 

Daniel har själv varit graffitimålare och berättade om sina erfarenheter av bland annat detta förra året i radioprogrammet Sommar i P1. 

Han har tagit fram ett mycket intressant layoutförslag, och snart så snart hoppas jag kunna presentera ett releasedatum.

Med hörsägen som underlag? del 1

I det förra inlägget ställde jag mig undrande till den politiska upphetsningen över en tio år gammal rapport om klotter. Nu har jag fått ett par mycket intressanta mejl från en person som verkligen tycks ha djupdykt i frågan om underlaget för Stockholms stad (anti-)graffitipolitik. 

Personen som kontaktat mig har försökt få ut underlaget till ett antal konkreta påståenden som Trafikkontorets chef Claes Thunbland framfört vid olika presentationer. 

Bland annat har Thunblad hävdat att 8 av 10 graffitimålare är drogmissbrukare, och att graffitiborttagningen kostar 100 miljoner euro – bara i Stockholm.

Trafikkontoret har avslagit personens begäran med hänvisning till att underlaget till dessa påståenden "lämnats muntligt". Som bäst kan detta betraktas som någon slags traderad kunskap och som värst ren hörsägen. Sammantaget knappast en typ av uppgifter som bör spridas av kommunala tjänstemän i offentliga sammanhang.

Jag kommer att återvända i detta ämne när jag hunnit gå igenom materialet mer utförligt men redan nu kan jag konstatera att stadens sakliga underlag för sin graffitipolitik tycks vara mycket tunt, vilket i sin tur kan förklara intresset för rapporten. Kanske är det det mest konkreta dokumentet som finns i kommunens ägo.

Goddag Yxskaft?

Jag har redan skrivit om artikeln i DN där före detta socialdemokratiska borgarrådet Inger Båvner felaktigt försöker lansera den tio år gamla rapporten ”Stockholmsungdomar som klottrar” som den senaste seriösa graffitiforskningen. Eftersom flera nu uppmärksammat artikeln och rapporten, känner jag att det behövs en fördjupning.

Det är i och för sig ingen dålig rapport som Båvner hänvisar till, men den har sina begränsningar – vilket forskarna också delvis är medvetna om.

För det första är tydligt att rapporten skrevs under nolltoleransens gyllene era 1997-2002, vilket påverkat utgångspunkterna – och därmed resultatet. Lagliga graffitiväggar diskuteras till exempel enbart som en metod för att minska olaglig graffiti, och inte som något som skulle kunna rymma andra värden eller funktioner. (Jag kommer att utveckla dessa andra möjligheter i ett senare inlägg). Rapporten har på detta sätt delvis internaliserat nolltoleransens föreställningsvärld. Däremot är den mer nyanserad och påpekar att inget projekt med lagliga väggar ännu ”utvärderats på ett tillfredsställande sätt”. 

För det andra innehåller rapporten faktiskt flera brasklappar om hur resultaten INTE ska tolkas.

En central föreställning inom nolltoleransen är att graffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk. Det är antagligen för att inte ge vetenskaplig legitimitet åt denna föreställning som rapporten uttryckligen påpekar att resultaten ”inte heller [säger] något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden". Jag läser brasklapparna som uttryck för en oro att undersökningen skulle komma att användas på ett politiskt tendentiöst sätt. Vilket ju är precis vad Båvner nu försöker göra, om än tio år senare.

Det mest intressanta med rapporten är kanske just detta – att den inte fick något genomslag när den kom.

Det beror förmodligen på tidpunkten. När rapportarbetet påbörjades våren 2002 stod nolltoleransen på sin absoluta topp. SL:s nolltoleransgeneral Kjell Hultman framstod som en hjälte och hade ett nära samarbete med flera ledande politiker, bland andra dåvarande folkpartistiska kulturborgarrådet. 

När rapporten kom väl kom, i november 2002, hade Hultman precis fått sparken från SL, huvudmisstänkt i vad som kom att bli en av de största muthärvorna i svensk kriminalhistoria. 

Och på bara några dagar gick klotterfrågan från politiskt glödhet till iskall.

När det blev uppenbart att härföraren själv berikat sig på kriget mot klottret så ställdes hela nolltoleransen in i garderoben. Varifrån den inte togs ut förrän 2007, av det nuvarande borgerliga kommunstyret. Men rapporten tycks man alltså ha glömt kvar.

Men nu har två av stadens ledande borgerliga politiker kastat sig över den gamla skåpmaten. Både Sten Nordin och Ulla Hamilton verkar helt okritiskt acceptera Båvners problembeskrivning. Hamilton beskriver den som "en intressant undersökning från 2002 om ungdomars förhållande till klotter och effekterna av detta." 

Detta får mig att bli lite konfunderad.

Det är kanske inte så konstigt att en politiker som antagligen inte jobbat med frågan på tio år känner till att det sedan dess kommit både nyare och mer avancerad forskning. Möjligtvis kunde man förvänta sig lite mer ödmjukhet, och att man inte som Båvner raljerar över Tomas Rudins bristande koll. Där blir det lite Goddag Yxskaft över det hela.

Men dagens politiker måste väl ändå ha ett mer uppdaterat underlag för sina beslut?

Svensk forskning om graffiti och lite annat

I dagens DN får Stockholms socialdemokraters nya hållning i graffitifrågan kritik från de egna leden. Tidigare borgarrådet, och tillika tidigare ordförande i klotterkommissionen, Inger Båvner menar att socialdemokraternas nya "inställning till graffiti stimulerar skadegörelse". Tja, det kan man säkert ha olika åsikter om. 

Vad man däremot inte kan ha åsikter om är den forskning som finns om graffiti. Båvner hänvisar till den rapport från 2002 som hon själv som ordförande i klotterkommissionen tagit initiativ till: "Stockholmsungdomar som klottrar" från 2002, av Knut Sundell, David Shannon och Cecilia Andrée Löfholm.

Båvner hävdar att rapporten pekar på "ett samband mellan klottrande, kriminalitet och droghandel." Det här är bara delvis sant. Undersökningen visar på en samvariation mellan klotter och andra problembeteenden, men under vinjetten "Frågor som undersökningen inte besvarar" så påpekar rapportförfattarna att studien inte gjorts för att specifikt studera graffiti och klotter, och att den därför har en rad begränsningar, och de varnar för att dra alltför långtgående slutsatser. En av de saker som de påpekar är att: "Till sist säger resultaten inte heller något om att klotter leder till annan brottslighet, drogbruk eller andra asociala beteenden"(s. 33).

Båvner säger sig heller inte känna till någon annan seriös forskning och "tror inte att situationen har förändrats särskilt mycket".

Jag kan dock upplysa om att det kommit en hel del forskning sedan dess. 2003 kom en av rapportens författare David Shannon med sin doktorsavhandling "Swedish Graffiti – A Criminological Perspective". Shannon konstaterar att det finns en grupp ungdomar i hans material som är mycket kriminellt belastade bortom själva graffitin. Men han kommer också fram till att ungdomarna i materialet utgör en ytterst heterogen grupp, och att det inte går att påvisa att graffitimålare är mer brottsbelastade än andra ungdomar om man väger in alla sociala faktorer. 

2006 kom Michael Johnsons licentiatavhandling "Inblick i en ungdomskultur" som ytterligare komplicerar bilden. Han menar att graffitimålare och graffitimotståndare är beroende av varandra, och att "graffitifrågan i stor utsträckning [drivs] av olika intressegrupper som på olika sätt är beroende av graffitin, oftast genom att man får sin utkomst genom att arbeta med frågan på olika sätt." För graffitimålarna skapar motståndet uppmärksamhet och bekräftelse.

Mellan dessa båda avhandlingar kom också BRÅ (Bråttsförebyggande Rådet) med en rapport där man pekar att frågan är komplex, men också att det råder brist på seriös utvärdering av olika förebyggande graffitiprojekt, såväl repressiva som olika typer av lagliga projekt som väggar, skolor och utställningar. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det varken utifrån den gamla rapport som Båvner hänvisar till eller utifrån mer aktuell forskning går att säga något bestämt om graffitimålares sociala situation. Det finns inte heller några undersökningar som tydligt visar på att lagliga graffitiväggar skulle förebygga olaglig graffiti, eller tvärtom stimulera till mer.